BEVITTNING bevit4niŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) till BEVITTNA 2, konkretare: uppgift, utsaga, vittnesbörd; jfr BEVITTNANDE 2. Af alla dhessas äldre Lärdas märckeliga bewittningar wele wi effter Ptolomæi egen dygdiga och höfliga begiäran, ändra hans willfarelse. Rudbeck Atl. 1: 525 (1679).
2) (föga br.) till BEVITTNA 4: bestyrkande, vidimering. Thingsvidne kallas i Norge och Danmark hvarje af rätten (tingsskrifvaren) utfärdad bevittning af en handling, som der förekommit. NF 16: 177 (1891).
