SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BEÖSA beø4sa, i Sveal. äfv. 032, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[af BE- o. ÖSA]
(föga br.) ösa på l. öfver, begjuta, öfvergjuta. Cnattingius Sn. E. 28 (1819). Sättet att förrätta döpelsen genom hela kroppens begjutning med vatten öfvergick till blotta hufvudets beösning. A. E. Holmberg hos Dybeck Runa 1844, s. 116.
Spoiler title