SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BEÄRA, v. -ade.
Etymologi
[jfr d. beære o. t. beehren; se BE- o. ÄRA]
(†) bevisa (ngn) ära, hedra, göra heder åt. Dhet .. Stora Hielte-Nampnet Carolus, med all devot Dyrckan aller-vnderdånigst at wörda och be-ähra. Wexionius Sinn. Dedik. 3 b (1683). Dhe Vahldas hoop medh treefalt helig thon / I outhsäylig lust beährar Lambsens thron. Därs. G 2 a. Den af sitt Kall sin vördnad bar; / Men ock sitt Kall beährat har. Frese Verldsl. dikt. 101 (1718, 1726). Thenne lärde Herren (dvs. Karl Karlsson Gyllenhielm) blef ock, efter sin död, med många Parentationer beährad. Bechstadius Siöman 59 (1734). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.). — ironiskt. Jag blir med caracter af ockrare beärad; / En värdighet, som jag, vet Gud, förtjenar ej. Remmer Theat. 2: 45 (1815).
Spoiler title
Spoiler content