BIBLIOMAN bib1liωma4n, äfv. bi1-, äfv. -o-, stundom -å- (bibliåmán Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. biblioman, t., eng. o. fr. bibliomane, af gr. βιβλίον, bok (se BIBEL), o. -μανής till μαίνεσϑαι, rasa, vara ursinnig, vara vanvettigt betagen (jfr MANI samt ANGLOMAN, KLEPTOMAN, MONOMAN m. fl.)]
person som vurmar på att samla böcker särsk. på grund af deras sällsynthet, deras värde som kuriositeter o. d.; bokvurm; jfr BIBLIOFIL. Biblioman, bokvurm. Pfeiffer (1837). Dalin (1850). Vi måste bortlägga alla fula namn och tankar på bokvurmar, bibliomaner, bokgalningar m. m. sådant. Eichhorn Stud. 3: 90 (1881). En bibliomans boksamling är ej ett bibliotek, utan en bokgraf. Carlander Sv. bibliot. 1: V (1902). Det är de rika ”bibliofilerna” och i all synnerhet ”bibliomanerna” — så kallar man en bibliofil, när man tycker att hans bokkärlek yttrar sig i handlingar som tangera vansinnets gräns —, som .. drifva upp bokpriserna. E. Ljunggren i SDS 1905, nr 7, s. 2.
