BIFOGNING bi3~fω2gninŋ, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. β slutet) -ar.
β') (knappast br.) till BIFOGA 1 b α β'. Utelemnandet af år, dag och ställe, samt alla sigillers bristande bifogning (visar), at det aldrig kan vara någon kraftägande och gällande Act. Lagerbring 1 Hist. 4: 166 (1783).
β) till BIFOGA 1 b δ. — särsk. konkretare: förbindelse af en hufvudsats o. en l. flera bisatser, satsfogning. Bifogning är en afhängig satsförbindelse, hvarigenom en sats (bisats) blifver såsom en närmare bestämning fogad till en annan (hufvudsats). Strömborg Sv. spr. 159 (1852). Schiller Sv. spr. 22 (1859).
Ssgr: (β) BIFOGNINGS-ORD. (†) underordnande konjunktion. Satsfyllnadsorden (dvs. konjunktionerna) (delas) i 2 slag: samfogningsord och bifogningsord. Strömborg Sv. spr. 144 (1852). —
(α α') -TECKEN300~20. (mindre br.) i en skrifvelse: (i marginalen tillsatt) tecken som angifver att en (omnämnd) handling är vidlagd ss. bilaga l. huru många handlingar som medfölja ss. bilagor. I missivet, som skrifves å helark, angifves, hvilka handlingar bifogas samt genom s. k. bifogningstecken desammas antal. Tj.-regl. 1889, s. 83.
