BIFRÅGA bi3~frå2ga (bi`fråga Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. nebenfrage; se BI-, prefix1 2]
fråga af (i förh. till annan) underordnad betydelse, sekundär fråga. Wikforss (1804; under nebenfrage). Weste (1807).
1) (föga br.) om fråga i egentlig bem.: mindre viktig fråga. Gref Fersen sade det (dvs. den af justitiekanslern framställda frågan) vara en bifråga, som kunde föllja med memorialet til de andre Stånden. 2 RARP 4: 287 (1727); jfr 3.
2) om (allmänt) spörsmål l. ämne som tarfvar utredning. Ett confust disputerande (är) mycket gångbart: antingen man hafver ett oredigt begrep om hufvud-frågan, eller snart förgäter henne, och faller så in på allahanda bifrågor. Rydelius Förn. 291 (1721, 1737). Denna fråga (dvs. om hur blodomloppet befordras) måste vi besvara, så vida den låter sig besvara ... Många bifrågor måste altid blifva obesvarade. Wåhlin Bastholm 170 (1791, 1804). Lindfors (1815).
3) i allmännare anv.: bisak, sak af underordnad betydelse. Den som (i äldre tider) erkände detta (dvs. dogmsystemet), den var christen; den som deremot afvek från detta, äfven i bifrågor, den afvek från christendom. H. Reuterdahl i SKN 1843, s. 201. Man klagar öfver beslut i bifrågor och öfver hufvudsakligt fel i rättegången. Broomé Civilpr. 266 (1882). (Ryska regeringens svar på ett svenskt alliansförslag af år 1791) var tillmötesgående i bifrågor, men vidhöll i de båda hufvudfrågorna ståndpunkten non possumus. Odhner i 3 SAH 9: 194 (1894).
