[jfr holl. bijhebbend, ä. t. beihabend; se BI-,prefix1 1; med afs. på participets pass. anv. jfr UNDERHAFVANDE, INNEHAFVANDE o. d.]
(†) om ngn l. ngt som ngn har hos sig l. vid sin sida l. som är hos ngn l. som åtföljer ngn l. som ngn har l. för med sig; medföljande, medhafd. Dett dagelige Cantzeliet, skall wara i Stockholm, och wår Cantzeler medh sijne bijhafuande CantzelijRådh .. der ordinarie residere. Civ. instr. 310(1626). De Dansche och Norrsche (skola) vthi besökiandet aff de tillåtne Frijmarcknader .. opå Grentze tollhusen sine bijhaffuande Wahrur richtigt anseija (dvs. uppgifva). Stiernman Com. 2: 172(1638). (Han) kallade .. till sigh Carl Carlsson medh sitt bijhaffvande folk uthur Wollmar. C. Gyllenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 357.
