BIHANDLING bi3~han2dliŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. bihandling, äfvensom t. nebenhandlung; se BI-, prefix1 2]
1) (föga br.) om gärning l. verksamhet af underordnad vikt i förh. till annan, till hvilken den ansluter sig. Biberg 3: 160 (c. 1823).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt t. nebenhandlung] i ett litterärt arbete, i sht ett drama: för det hela (relativt) mindre viktig handling som (alltjämt l. bl. under ngn tid) fortlöper jämsides med hufvudhandlingen; episod; jfr BIHÄNDELSE slutet. Hellenernas Prolog svarar emot första akten i de Fransyska tragedierna, och, såsom Prolog, bör den innehålla grunddragen så väl till hufvudaktionen, som till alla bi-handlingar. L. Hammarsköld i Phosph. 1810, s. 230. Stycket äger äfven, om vi så få säga, en bihandling. Sthms Fig. 1846, s. 151. Med hufvudhandlingen är i (B. v. Beskows skådespel) Torkel Knutsson förenad en med densamma ofta sinnrikt sammanslingrad bihandling. Wirsén i 3 SAH 11: 199 (1896). — i bild. I stort sedt, är den nu pågående kampen mellan Grekland och Turkiet blott en bihandling i det stora historiska drama, hvars slutakt skall utspelas i Konstantinopel och afgöra herraväldet i levanten. A. Jensen i GHT 1897, nr 110, s. 2.
3) (knappast br.) dokument som är af underordnad betydelse (i förh. till ett annat) l. som åtföljer ett annat, bilaga. Björkman (1889).
