BIRFILARE bi3r~fi2lare (bi`rfilare Weste, b`irfi´lare Almqvist), m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[liksom d. bierfidler, ä. d. bierfejler, efter t. bierfiedler, af bier (se BIR) o. fiedler, till fiedeln (se FILA, spela på fiol); med afs. på formen -fidlare (-fedlare) jfr dan. o. t. samt den ä. formen fidla (fedla) till FILA, spela på fiol, o. FIDLA (fedla), fiol (se FELA, sbst.); med afs. på formen -feilare jfr ä. d. samt sv. dial. fejla, fiol (se FELA, sbst.); i formen bifedlare torde första leden bero, på folketymologisk anslutning till BI-, prefix1 2]
eg.: fiolspelare på en ölstuga; (kringvandrande) skral fiolspelare; skral musikant. Een galen birfidlare. G. de Besche (1705) hos Levertin Essayer 1: 30. Allt måste jag spela och brumma, / Och gå med fiolen patrull; / .. Birfilare kalla han mig: / Och örfilar hagla och regna. Bellman 3: 98 (1769). Franzén (har) yttrat om Alexandrinen, att den är som fiolen ett instrument för virtuoser och birfilare. Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 332. Blinde bierfeilarens skårrande tarmsträngar. Wadman Saml. 1: 33 (1818, 1880). De kringvandrande birfilarne. Lovén Folkl. 13 (1847). Den vandrande birfilarn Willie (hos R. Burns), som jämt går och gnider och filar på sin kära fiol, är kommen till marknaden och spelar för marknadsfolket. Fröding Efterskörd 2: 95 (1892, 1910). — i bild. Hvarje ren och hög ton ur hans (dvs. poetens) lyra gör alla poetiska birfilare till hans fiender. K. A. Kullberg 246 (1850).
