BIRFILERI bi1rfileri4 l. 3~002, sällan birfi1leri4, n.; best. -et, äfv. -t.
Etymologi
[sannol. bildadt till BIRFILARE efter mönstret af sådana ordpar som GNIDARE: GNIDERI, SKRIFVARE: SKRIFVERI; jfr BIRFILA]
(föga br.) musicerande på birfilares sätt, uselt fiolspel; ömklig musik. Meurman (1846). Östg. corresp. 1854, nr 79, s. 1. (Han) hörde — icke sferernas ackord, / Men ett birfileri, som varit farligt / För öronen, om han ej gjort sig hård, / Ett qvintilerande, högst oförklarligt, / En pipas gnäll, en trumma och ett skratt. C. V. A. Strandberg 4: 164 (1857).
