BISTRECK bi3~strek2, n.; best. -et; pl. =.
1) (föga br.) i fråga om skriftecken.
a) från det lodräta strecket i en runa utgående, runan karakteriserande streck; bistaf, kännestreck. Stafkarla-runor, sådana, der på en mycket lång staf flera runors känne- eller bistreck voro tecknade. Strinnholm Hist. 5: Reg. s. 234 (1854).
b) från grundstrecket i en bokstaf utgående l. därtill sig anslutande streck; jfr BIFORM a. De väsentliga strecken .. kallas grundstreck, de öfriga kallas .. bistreck. Påhlman Skrifmet. 6 (1882). Bistrecken äro ..: uppstreck, bindstreck, begynnelse- och slutstreck samt svängar. Därs. 7.
2) (knappast br.) väderstreck som icke är ngt af de fyra hufvudväderstrecken; streck på kompassen hvilket utmärker dylikt väderstreck; motsatt HUFVUD-STRECK. Möller (1745; under loxodromie).
