BLACK blak4, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[substantivering af BLACK, adj.; jfr isl. blakkr, feng. blanca]
black häst. — Anm. Ordet hör hufvudsakl. hemma i Sveal. o. där, liksom i Norrl., betecknar det en häst med den under BLACK, adj. 1 angifna färgen. I Götal., där ordet är mindre br., afser det i allm. en (ljus)grå, grådaskig, musgrå, apelgrå, svartaktig häst; jfr BLACK, adj. 2, särsk. 2 b.
a) i sg. best. närmande sig anv. som egennamn. Det är ej nytt, at se en gammal klädning lemnas / För den, som mer i bruket är: / At höra Blacken hurtig nämnas, / Mot gamla Grolle, som sit hufvud luta bär. Nordenflycht QT 1746—47, s. 141. Rydqvist SSL 2: 462 (1860). Tag Blacken — han är blott af bonde-ras, / Men står sig båd' längst och bäst. Snoilsky 2: 71 (1881). (Vid lek med små barns fötter säges:) Sko, sko blacken, / Stampa stöfveln i klacken. Nyland 5: 230 (1900); jfr nedan. — särsk. (i sht förr) i uttr. sko blacken, benämning på en (jul)lek, hvilken går så till, att en person sätter sig grensle på en stång, som hvilar på två stöd, o. söker hålla sig kvar i den ställningen, medan en annan person tager hans ena fot o. slår på den med handen l. ngt annat; jfr BLACKA, sbst.1 slutet, samt sko hästen. Småsaker 5: 65 (1756). Livin Kyrk. 111 (1781). Anm. En senare form för leken beskrifves af Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 83 (1903).
b) i rent appellativ anv. Till färg och teckning äro hästarne ganska olika; svarta kallas rappar, röda fuksar, gulgrå blackar. Berlin Lärob. 24 (1852, 1880). Så black som skäck af frostens fläck / till grå-skymlar blefvo de båda två. Hallström Skogsl. 154 (1904). Bruntarna och blackarna / med svallande svans och man / knoga uppför backarna. Karlfeldt Flora 85 (1906).
