BLACKA, sbst.4, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[trol. elliptiskt för NATT-BLACKA, hvars senare ssgsled är identisk med sv. dial. blacka, Caprimulgus europæus Lin., bildadt till blacka, flacka, fara, med konsonantförlängningen (i v. o. sbst.) sannol. uppkommen i bitonig ställning (i uttr. ss. blacka omkring, nattblacka), motsv. nor. o. isl. blaka, fladdra, (hvartill isl. leðrblaka, flädermus), mnt. blaken, flamma (se BLACK, adj.)]
