SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅR blå4r, r. (Lundgren Mål. ant. 1: 137 (1849, 1873)) l. m. (Oxenst. brefv. 1: 177 (1622)) l. n. (Rålamb 13: 137 (1690: Hampe-Blår), Hallström Skogsl. 69 (1904)); best. -en l. -et; l. pl. (Syr. 21: 10 (1536) osv.); best. -na (RP 7: 410 (1639: blåerne), Mont-Louis Fr. spr. 272 (1739)) l. -en (Sahlstedt (1773)). Anm. Det är ofta omöjligt att afgöra hvilket genus resp. numerus som föreligger i formen blår, best. blåren.
Ordformer
(blåer RP 6: 280 (1636), P. Kalm i VetAH 1743, s. 140 (: Hampe-Blåer). Anm. Hos Serenius (1734, under fire, sbst., o. 1741) samt hos C. A. Ehrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 220 förekommer formen blåna(r) ss. best. form till blår, pl.)
Etymologi
[fsv. pl. blaar (sg. bla är ej säkert styrkt), sv. dial. blår, pl., m. (Skåne), f. (Gottl.), n. (Värml.), bla͡u4or (Göinge o. Gärds härad i Skåne), bla͡u3or2 (Bjäre o. N. Åsbo härad i Skåne), motsv. fd. blå, d. blaar, r. l. n. l. pl., ä. d. äfv. blaaer, fht. blacha, f., torftig dräkt, mht. o. t. blahe, f., grof linneväf, i sht till öfvertäckande af vagnar; af oviss härledning; möjl. besläktadt med BLÖJA. blåer torde ange en pl.-form med ändelsen -er, vare sig denna varit en verklig uttalsform (jfr uttalet med 32 i dial.) l. bl. en förtydligande skrivning för pl. blår. blåna(r), best., är den i vissa dial. regelbundna best. formen af pl. blår]
(i sht i Finl.) blånor. Syr. 21: 10 (1536). Dahlman Reddej. 176 (1743, 1772). Dragit (dvs. häckladt) blår. Juslenius (1745; under lapan). Stoppningen af kitt och blår / Jag från mitt gamla fönster rifver. Lenngren 94 (1796). Hallström Skogsl. 69 (1904). — jfr BORSTNINGS-, GROF-, HAMP-, HÖR-, JUTE-, LIN-, SKÄKT-, SMÅ-BLÅR m. fl. — särsk.
a) i bild. Omgiorda tu mig sielf kring fasta trones länder / Med rena linnet som ei wäfs af menskio-händer, / Men i tin Andes lius är wirckat af tin hand, / At inga mina blår må inslås ther ibland. Lybecker 44 (c. 1715). När fru Göja flitigt ristar sina blår (dvs. när det snöar mycket i febr.), så blir det ett godt år. Wigström Folkdiktn. 1: 127 (1880). — särsk. (numera föga br.) i uttr. tända l. sätta eld i blårna (i Finl. tända eld i blår), väcka l. framkalla en hastigt o. häftigt uppblossande vrede l. upprördhet l. uppståndelse, med personsubj. äfv.: råka i eld och lågor, elden kommer i blårna l. dyl., man blir häftigt uppbragt l. upprörd l. blossar upp l. råkar i eld o. lågor l. det blir ett stort spektakel l. dyl., få eld i sina blår, blossa upp, få fart o. d.; jfr BLÅNOR b. Ded gick alt hen (dvs. allt gick bra) till dess de breffuen komme, men sedhan ähr Eldhen kommen I blåren. A. Oxenstierna Bref 4: 343 (1647). Skole vij stackars Fruntimmer då straxt tända elden i blårna, derföre at en karl talar et ord om kärlek med oss? Lagerström Tart. 74 (1730). Nu hade småstadssqvallret fått eld i sina blår. Strindberg Fjerd. 29 (1877).
b) (†) i utvidgad anv., om sämre slag af silke i ssgrna BLÅR-SILKE o. SILKES-BLÅR.
Ssgr (numera föga br. utom i Finl.): BLÅR-GARN, se d. o. —
-KAM. (†) häckla; jfr BLÅN-KAM. Ordn. o. taxa vppå lille tullen 1658, s. D 3 b (”C 3 b”). Därs. 1686, s. G 2 b.
-LÄRFTS-LAKAN. blaggarnslakan. Forssman Vid aftonl. 1: 229 (1891).
(b) -SILKE. (†) silke beredt af de yttre, mindre rediga o. mindre värdefulla kokongtrådarna (”silkeblårna”), florettsilke. (I silkesmaskens) Silkes Säck (finnas) 6 handa Materier .. (bl. a.) den hvaraf han spinner Floret eller blår Silke. M. Triewald i VetAH 1745, s. 261.
-TAPP. blånsudd. Brauner Tankar om boskap 8 (1756).
-TOTT l. -TOTTE. blåntott. Som en blårtott han eldfängd var. Braun Dikt. 1: 167 (1837). Lagerlöf Liljecr. 31 (1911).
-VADD. (förr) vadd förfärdigad af blånor. Blår-Vadden gör nästan samma gagn för de sämre, som Bomulls och Silkes-Vadden för de bättre. Hush.-bibl. 1755, s. 293.
Spoiler title
Spoiler content