SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
BONNETT bonät4 l. bω- l. bå-, sbst.2, r. l. m. ((†) n. (i bet. 1) G. I:s reg. 3: 126 (1526), Schroderus Comenius 463 (1639)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Ordformer
(bonet(h) G. I:s reg. 3: 126 (1526), Lex. Linc. (1640; under artemon). bonett Rajalin Skiepzb. 195 (1730), Strindberg Sv. öden 3: 1 (1884). bonät Wollimhaus Ind. (1652))
Etymologi
[jfr mnt. bonit, holl., t. o. eng. bonnet, fr. bonnette, af obekant urspr.]
sjöt.
1) aflångt segel(stycke) som (i sht förr, vid godt väder) fästes längs nedre kanten af vissa segel för att öka segelytan o. vindfånget. G. I:s reg. 3: 126 (1526). Gemenligen bruka Utlänningarne Bonett under Storseglet och Stagfåckan. Rajalin Skiepzb. 195 (1730). Bonnetten är särdeles lämplig på båtar och mindre fartyg, som hafva liten besättning. NF (1877). Ramsten o. Stenfelt Naut. ordb. (1917). jfr FOCK-, KLYFVAR-, UNDER-BONNETT. — särsk. [jfr t. unteres bonnet] i förb. understa bonnetten, om segel(stycke) som fästes vid underkanten af bonnetten för att ytterligare öka segelytan: underbonnett. Röding 1: 350 (1794).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.; utveckladt ur 1] förlängningsstycke till utombords hängande fallrepstrappa l. repstege o. d. Röding 1: 352 (1794). Ekelöf Naut. ordl. (1898).
Ssg: (1) BONNETT-KLYFVARE. solklyfvare. Ramsten o. Stenfelt Naut. ordb. (1917).
Spoiler title
Spoiler content