SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
BONMÅ boŋmå4, n.; best. -t l. -et; pl. -er l. -n l. -s l. =.
Ordformer
(vanl. skrifvet bonmot, pl. bonmots (ngn gg äfv. bonsmots); stundom äfv. med fullständigt fr. form i två ord bon(s) mot(s))
Etymologi
[liksom t. bonmot af fr. bon mot, kvickt infall, af bon, god (se BONG), o. mot, ord (se MOTTO)]
kvickt infall, kvickhet. Vakta sig för tvetydigheter, obegripeligheter och tvungna Bons-mots. Dalin Arg. 2: 89 (1734, 1754). Conversation .. speckades med vissa .. talesätt och bonmots. Rademine Knigge 1: 24 (1804). Den som skrattar högt åt sitt eget bon mot. Engström Min 5:te bok 165 (1910). Lyckade bonmots. Böök 1 Essayer 237 (1913).
Anm. I ä. sv. förekommer ngn gg bonmotist, m.||ig. [af ä. t. bonmotist, afl. af bonmot] person som säger kvickheter, kvickhetsjägare, liksom äfv. det däraf afledda bonmotisteri, n., (ytlig) spiritualitet som yttrar sig i bonmåer. Ytlighet och bon-motisteri. Polyfem V. 42: 2 (1812). Den egenskap, som gör skalden till — skald, eller till något annat än versificerande vältalare och bonmotist. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 800.
Spoiler title
Spoiler content