SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
BONNETT bonät4 l. bω- l. bå- (Anm. Ordet torde stundom i ä. tid hafva uttalats med hufvudaccenten på första stafvelsen; så t. ex. Aurivillius Cog. 40 (1693); se A. Åkerblom i Arkiv f. nord. filol. 30: 337), sbst.1, r. l. m. ((†) n. (i bet. 1 a) O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 30, Tempeus 189 (1612), Biogr. lex. 16: 164 (1848; efter ä. källa)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Ordformer
(bonet(h) O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 30, Biogr. Lex. 16: 164 (1848); bonneett Voc. lib. afd. 26 (c. 1580). bonett(h) Hist. handl. 2: 15 (1548), Aminoff När krigsguden talar 298 (1904). bonnett Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 29 (: bonnett fooder) osv. bonete Hist. handl. 2: 15 (1548: Flogels bonete), Wollimhaus Ind. (1652). bonette Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under bo). bonäte Tempeus 189 (1612), Columbus Ordesk. 6 (1678); bonäthet (best. sg.) Balck Esop. 72 (1603); bonätte Ernhoffer Ench. 100 a (1591: Doctor bonätte). bönet Messenius Disa 5 (1611))
Etymologi
[liksom mnt. bonnet, bonit, holl. o. t. bonnet, eng. bonnet, af fr. bonnet, bonnette, motsv. mlat. boneta, bonetta, bonetum, ett slags hufvudbonad; urspr. sannol. benämning på ngt tygstoff hvaraf hufvudbonaden var förfärdigad; af obekant urspr.; jfr fsv. bonnetken (Hildebrand Medelt. 2: 298), ä. d. bonetken, af mnt. bonuteken, diminutivbildning till bonnet]
1) vissa slags hufvudbonader.
a) [jfr motsv. anv. i mnt., holl., t. o. eng. samt af fr. bonnet] ett slags fordom brukad (hufvudsakligen manlig) hufvudbonad utan brätten l. skärm: barett, mössa, hufva. O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 30. (Kvinnorna i Sverge hade fordom) vppå Hufwudet ett rödt Bonäte. Tempeus 189 (1612). Lex. Linc. (1640; under tiara). (E. XIV hade) ett Bonet med .. svart fjäder uti på hufvudet. Biogr. lex. 16: 164 (1848). jfr DOKTORS-, FLOGELS-, MÅRDSKINNS-, SAMMETS-BONNETT m. fl. — särsk. [jfr fr. bonnet de docteur] om doktorsmössa. Dochtaren medh thet rödha Bonäthet. Balck Esop. 72 (1603). Een (man) Medh stoor Book och Bönet. Messenius Disa 5 (1611).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt af fr. bonnet] ett slags kvinnlig nackhattsliknande hufvudbonad; numera nästan bl. om dylik hufvudbonad som tillhör kvinnlig frälsningssoldats uniform; jfr BAHYTT. Bonnet af gaze prydd med blommor. Mag. f. konst 1823, s. 32. Stridsropet 1888, nr 7, s. 4.
2) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt af fr. bonnette; benämningen beror på ifrågavarande upphöjningars likhet med ngt slags mössa l. hufva] bef. upphöjning af jord l. sandsäckar l. dyl. på vissa punkter af bröstvärnet på en förskansning l. skyttevall o. d. Lang Lorentssen Fortif. 46 (1737). På hvar utgående angel (dvs. vinkel) är en kasematterad bonnett. KrigsVAH 1807, s. 56. Till skydd för skyttarnes hufvud och axlar under eldgifningen, förses vallens krön .. med en rad små upphöjningar, kallade bonetter. Zethelius Fältarb. 40 (1892). — jfr JORD-, SANDSÄCKS-BONNETT.
Ssgr: A: (1 a) BONNETT-FJÄDER. (bonnetz- Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 29).
(2) -VALL. skyttevall (afsedd att blifva) försedd med bonnetter. Zethelius Fältarb. 40 (1892).
B (†): (1 a) BONNETTE-TECKEN. märke (afsedt att fästas) på en bonnett. Ätt Amulerett (dvs. emaljeradt) bonethe tegkn med enn hwitt amuleredtt Qwinne, och ett lithet Amuleret barnn. Hist. handl. 2: 36 (1553). Därs. 41.
C (†): BONNETTS-FJÄDER, se A.
Spoiler title
Spoiler content