BRAND, sbst.2, m.; pl. -ar l. -er.
Etymologi
[jfr d. brand, isl. brandr; sannol. eg. samma ord som BRAND, sbst.1 (jfr d. o. I 6)]
(†) flöjelstång (öfverst på husgafvel); yttersta ändan af en takås. Brandär bruka the nogh i ångermanland på taken. Bureus Suml. 41 (c. 1600). (Väder-)hanan å gyllande brand, springer inte meer om. Stiernhielm Herc. 501 (”511”) (1658, 1668).
