BRAND, sbst.4, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. brand, isl. brandr, holl., t. o. eng. brand, äfvensom (lånadt från germ. spr.) ffr. brand, it. brando; sannol. eg. samma ord som BRAND, sbst.1, antingen i bet. I 6 l. bildl. anv. af bet. I 1, föranledd af det svingade svärdets glans]
(†) svärd. Vnger Svenn drager sin brune brand, / Skijner som guldet röde. Sv. forns. 1: 297. Visb. 1: 131 (c. 1620). Atterbom Siare 1: 20 (1841). i bild. Då såg man Din Dygd med en hjeltmodig hand / Mot retelser hvifta den gnistrande brand. Dalin Vitt. I. 3: 13 (1734).
