BRAMMA bram3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr BRAM.
Etymologi
[motsv. sv. dial. brama, d. bramme, o. samhörigt med sv. dial. bramla, larma. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr BRASKA,PRÅLAm. fl.]
(numera föga br.) pråla, stoltsera; pösa; skryta, skräfla. Sal. wijsh. 5: 8(1536). Men ther almogen ju bramme vill, tha er thet theras beste bram och hedher, att the hafve theras åker, ängh och andhre egor vell brukade och heffdade. RA 1: 496(1546). Biörkruskor (hafva torneborna) sat på taken, the bliva tiökka af sniö och bramma vällot. Bureus Suml. 27(c. 1600). Hur vi bullra och hur vi bramma, / Af jord ha vi kommit, till jord ska vi gå. Strindberg M. Olof 100(1878). Molander Vårflod 134(1884).
