SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRANT bran4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -ar Schultze Fisk. 52 (1778: brattar)).
Ordformer
(bratt Helsingius, Schultze Fisk. 52 (1778). bränt (brendt) Sylvius Curtius 608 (1682), C. U. Ekström hos Wright Fisk. Bih. 22 (1837))
Etymologi
1) (hög o.) brant sluttning; brant höjd. Klättra uppför, störta nedför en brant. Helsingius (1587). Et högt berg, som war mächta swårt at komma upföre branten. Holm N. Sv. 181 (1702). Med en .. nästan alldeles rak brant stupar landet ned i sjön. Torpson Eur. 2: 206 (1896). bildl. Ärans branter. Posten 1769, s. 487. — jfr BERG-, KLIPP-, SKOGS-, STRAND-, TAK-, TVÄR-BRANT m. fl.
2) om öfversta kanten l. randen af en brant sluttning. Han klifver på det högsta berg / .. At störta sig från högsta branten. Dalin Vitt. 4: 38 (c. 1735). Gamle Hurra stod på branten / vid sin stugudörr. Fröding Guit. 17 (1891). — mer l. mindre bildl. På branten af sin undergång. Lagerbring 1 Hist. 2: 682 (1773). (Världens barn) dansa yrande på grafvens brant. Östergren NDikt. 151 (1879). särsk. (numera i sht i högre stil) i uttr. stå (äfv. vara) på branten att (göra ngt), vara nära att. Knöppel Den vilda ön 16 (1748). Huru ofta har icke Edert hjerta varit på branten att falla? Ödmann Pred.-utk. 161 (1808).
Afledn.: BRANTIG, adj. (†) brant. A. Wollimhaus Vitt. 33 (1670). Nicander SalPred. 26 (1761).
Spoiler title
Spoiler content