BRANLE braŋ4el, r. l. m.; best. -en braŋ4len; pl. -er braŋ4ler; förr äfv. BRANDEL; pl. brandlar.
Ordformer
(brandel Columbus, Spegel GV 228(1685). brandlar, pl. Warnmark)
Etymologi
[jfr t. branle; af fr. branle, svängning, äfv. benämning på vissa slag af ä. dansar, vbalsbst. till branler (se BRANLERA)]
förr bruklig polonäsliknande fransk dans; äfv. om musik l. sångmelodi till ifrågavarande dans. Columbus Ordesk. 9(1678). (Hon) sang ett heelt partie aff menuette och Brandel. Wexionius Vitt. 396(1685). (Jungfrurna sträfva) at weta Brandlars Steg. Warnmark Epigr. I 1 b(1688). Ekbohrn(1904).
