BRIS bri4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Oxenstierna Vanderdecken 114(1865) osv.) l. -er (Dalin(1850), SAOL(1900), LoW(1911)); förr äfv. BRISA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(brisa Röding, Deleen(1836; under brise). breeze Gyllengranat. bris Ekbohrn(1840) osv.)
Etymologi
[liksom d. bris(e) af holl. bries l. (n)t. bris(e) l. eng. breeze; jfr fr. brise, span. brisa]
i sht. sjöt. vind; särsk. om frisk men ej särskildt stark vind. Svag, lätt, fin, hård, lagom, laber, jämn, frisk, styf, hård bris. Röding 1: 389(1794; icke upptaget i den sv.-t. afdelningen). Breeze. En viss vindens styrka. Gyllengranat Sjökr. 1: 190(1837). Skeppet .. hade .. redan fått bris och hunnit så långt att ingen möjlighet var att nå det. Skogman Eug. 1: 242(1854). En lätt bris krusar vattenytan. VFl. 1907, s. 44.— jfr HAFS-,KVÄLLS-,LAND-,SJÖ-BRISm. fl.
Afledn.: BRISA, v., se d. o. —
BRISIG, adj.
1) om plats där l. tid då det blåser (bris); blåsig. Det är rätt brisigt ute på sjön. Alla gator vimla af folk denna vackra, brisiga söndagseftermiddag. TurÅ 1912, s. 81.
2) om haf l. vatten: krusad af bris(ar). Man får .. ej frånkänna konstverket ett visst friskt drag, med dess brisiga vatten och sin klara, nordiska luft. PT 1906, nr 221 A, s. 3.
SAOB
