SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
BROKIG brω3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äfv. BROKOT, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(brok- VarR 20 (1538) osv. brock- BtFinlH 4: 188 (1563: rödh brockat), Tegel G1 1: 149 (1622: brockotte), Dryselius Måne 420 (1694: brockot). bråk- Fatab. 1917, s. 56 (1694: bråkut), KKD 5: 56 (1709: bråkota). -ig Sahlstedt (1757) osv. -og Salberg Gr. 85 (1696). -ug LärdaT 1752, s. 340 (1677), För 100 år sen 1: 230 (i handl. fr. 1810). -at BtFinlH 4: 188 (1563: rödh brockat), RelCur. 355 (1682: swartbrokat). -et GR 24: 23 (1553), KKD 10: 5 (1707). -ed GR 25: 379 (1555). -ot(t) VarR 20 (1538), Gosselman Sjöm. 1: 72 (1839). -ut Rudbeck HortBot. 88 (1685), Celsius G1 1: 311 (1746). -åt Schroderus Liv. 205 (1626). jfr: Broket .. (heter i pl.) brokete ock ei brokoge, äller brokige. Tiällmann Gr. 187 (1696))
Etymologi
[fsv. brokoter, motsv. d. broget, nor. brokutt; jfr BROK, sbst.3; möjl. äfv. sammanhängande med BROK, sbst.1-2, äfvensom DANNEBROG]
1) som har två l. flera från hvarandra bjärt afstickande färger, oftast i oregelbunden blandning; mångfärgad; färgrik; om djur särsk.: som har (stora, oregelbundna) fläckar af annan färg än grundfärgen. VarR 20 (1538). Iagh wil .. gå j genom alla tina hiordar, och skil tu ther jfrå all fleckiot och brokot fåår. 1Mos. 30: 32 (Bib. 1541). Någhot brokott belete medh mongahanda fergho. Vish. 15: 4 (Därs.). Brokig kopparmalm. Rosenberg OorgKemi 466 (1888). Den brokiga sandstenen utgöres af öfvervägande röda, men stundom äfven hvita, bruna eller gröna sandstenar. Nathorst JordH 748 (1893). — jfr BLÅ-, GRÅ-, HVIT-, RÖD-, SVART-BROKIG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hundh är Hundh, fast han är aldrigh så brokot. Grubb 337 (1665). Ingen Koo heeter brokot vthan hon haar en fläck. Dens. 389. Sällan Fäähoop vthan brokot Nööth. Dens. 783. Det äro väl flere brokiga hundar än prestens. Rhodin Ordspr. 31 (1807).
b) i vissa växtnamn. O(rchis) militaris L. Brokiga Nyckelblomster. Gosselman NFl. 149 (1865). Myosotis .. versicolor, brokigt blåöga. Kindberg SvNamn 14 (1905); jfr BROK-ÖGA.
c) med afs. på färger: starkt lysande o. afstickande från hvarandra, mångskiftande. Neglikerne med sine huite, rödhe och brokote färgor. SynodA 2: 49 (1586).
d) (†) öfvergående i bet.: starkt afstickande mot grundfärgen, starkt lysande. Kiortlen är medh silke wirkat, och medh hwijte brokotta render vthi korswijs sömade. Petreius Beskr. 6: 5 (1615).
2) i bildl. o. öfverförd anv. — särsk.
a) som består af flera sinsemellan olikartade element, (mång)skiftande. Monge (hade) .. brokotta sinnen; så wel som kläder. Swedberg Schibb. c 1 b (1716). Dialekterna ge (det grekiska) språket ett brokigare utseende än det mera enformiga Latinet. Tegnér (WB) 6: 191 (1828). De la Gardieska samlingen i Lund företer en brokig blandning af papper .. af officiell och enskild karaktär. VittAH XXXII. 1: 8 (1894). — särsk. med afs. på samling af människor: blandad, heterogen. Ett brokigt sällskap. Stagnelius (SVS) 2: 145 (c. 1822). Forssell Stud. 2: 44 (1884, 1888).
b) [jfr t. bunt zugehen] (föga br.) i uttr. det går brokigt till o. d., det går lifligt till. Meurman (1846). Det lär gå brokigt till vid en dylik marknad. Nordenskiöld Vega 2: 15 (1881). jfr: Hennes majestät hafver nu för några dagar sedan aflagt sorgen och går det nu återigen allt brokot till. Ekeblad Bref 1: 167 (1652).
c) (†) trasslig, besvärlig; betänklig. Ekman Dagb. 14 (1788). Gud styre till det bästa, men brokugt ser det ut. För hundra år sen 1: 230 (i handl. fr. 1810). En promenad och en vals med en annan karl än ens äkta man kan ha sina brokiga sidor. Bremer Grann. 1: 45 (1837).
Ssgr (till 1): A: BROK-BLADIG. Lindgren Trädg. 1: 20 (1872). S. k. ”brokbladiga” växter. NF 16: 854 (1892).
-BLOMMIG. Brokblommiga ärter. LB 2: 370 (1900).
-BOCK. zool. den sydafrikanska antilopen Damalis pygarga (Pall.) Gray, bontebock. FoFl. 1910, s. 85.
-FÖRGÄTMIGEJ. = -ÖGA. Krok o. Almquist Fl. 1: 58 (1903).
-LAPP. (†) i pl., om brokiga (tyg)lappar. En drägt, sammanflickad af idel broklappar, kallar man en narrkåpa eller arlekinströja. Leopold 5: 186 (c. 1825).
-LAPPS-TRÖJA. (-lapp- Thorild, K. Lilljebjörn. -lapps- Leopold) (†) tröja af brokiga lappar. Din .. äras brok-lapptröja. Thorild (Hans.) 1: 197 (1784; bildl.). Leopold 2: 264 (1795, 1815). Arlequin i sin broklapptröja. K. Lilljebjörn Hågk. 16 (1838).
-RANDIG. (numera föga br.) randig i från hvarandra bjärt afstickande färger. DA 1771, nr 289, s. 3. (†) Den vanliga Hugg-ormen .. är brokrandig af svart och hvitt. VetAH 1795, s. 183.
-SIMPA. (bygdemålsfärgadt i Hälsingland) fiskarten Cottus scorpius Lin., rötsimpa, ulk; i sht om hannen. Lilljeborg Fisk. 1: 136 (1881). Högbom Norrl. 362 (1906).
-SPETT, m. l. r. individ l. art af en afdelning af hackspettsläktet Picus (omfattande större hackspetten, mellanspetten, hvitryggiga hackspetten o. lilla hackspetten). De svenska arterna af .. (hackspettsläktet) kunna indelas i tre afdelningar: brokspettar, svartspettar och grönspettar. NF 6: 453 (1882).
-STARR. starrarten Carex bicolor Bell. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 704 (1901).
-VERK. (†) brokigt mischmasch; brokig blandning. Thorild Gransk. 1: 55 (1784). Så nödig denna gräns (för de utländska lånorden) synes vara, om språket ej skall blifva slutligen ett löjligt brokverk af svenska och osvenska ljud. Leopold i SAH 1: 207 (1801). Enberg SvSpr. 71 (1836); jfr Vinterbl. 1853, s. 230.
-VINGE. fjäril af det till dagfjärilarna hörande släktet Melitæa, nätfjäril. NF 3: 743 (1879).
-ÖGA. örten Myosotis versicolor (Pers.) J. E. Sm., brokförgätmigej, brokigt blåöga (se under BROKIG 1 b). NormFört. 17 (1894).
B (†): BROKE-PRAKT. brokig prakt. Lek är all din Solgrands-Akt, / Broke-prakt och Trumme-Takt. Thorild 1: 183 (1805).
C (knappast br.): BROKIG-BLADIG. brokbladig. Lindgren Trädg. 1: 20 (1872). LAHT 1878, s. 119.
-FÄRGAD, p. adj. brokigt färgad. Handskarna voro sammansydda .. af brokigfärgade renskinn. Castrén Res. 2: 111 (1845).
Afledn.: BROKERI, n. [bildadt efter TOKERI] (tillf., †) till 1: grannlåt. Svält blir ett Regeringssätt, / Lyckan idel Syner, / Äran lite Brokeri, / Glädjen lite Tokeri. Thorild 1: 172 (1805).
BROKIGHET, r. l. f.
1) till 1. Sahlstedt (1773).
2) till 2. (I Ingemanns romaner) herrskar en för stor brokighet af äfventyrliga händelser och något bleka figurer, som tränga och skuffa undan hvarandra. SvLittFT 1834, sp. 604. Den nationella brokigheten (i Österrike). Hildebrand Donaumon. 40 (1915).
Spoiler title
Spoiler content