BRONKIT broŋki4t, r.; best. -en; pl. -er; äfv. BRONKITIS broŋki4tis, r.; best. (föga br.) -en.
Ordformer
(bronkit (bronchit) NF (1878) osv. bronkitis (bronchitis) Lundberg, Ekbohrn (1904; jämte Bronkit))
Etymologi
[jfr t. o. eng. bronchitis, fr. bronchite, afledn. af lat. bronchia (se BRONKER). Ordet användes tidigast år 1812 af den t. läkaren J. P. Frank]
med. o. veter. inflammation af slemhinnan i luftröret o. dess grenar, luftrörskatarr, lungkatarr. Lundberg Hufeland 189 (1839). Konungen (Fredrik VII af Danmark) ligger i sin vanliga bronchitis. O. P. Sturzen-Becker (1857) i Sturzen-Becker 2: 20.
