publicerad: 1924
BRUSA brɯ3sa2, v. -ade ((†) ipf. bruuste Stiernhielm Jub. 42 (1644, 1668)). vbalsbst. -AN (†, Gyldenhielm Capt. 219 (c. 1605, 1649)), -ANDE, -NING; jfr BRUS.
1) om större vattenmassa (t. ex. hafvet, brottsjöar, en fors): vara i häftig, ett karakteristiskt bullerljud framkallande rörelse, svalla, forsa; äfv. om storm (häftig blåst), när den åstadkommer liknande ljud; vanl., numera nästan alltid, med tanken hufvudsakligen (l. uteslutande) fäst vid ljudet: dåna, bullra, larma; äfv. med adverbial angifvande rörelsens riktning l. mål; äfv. mer l. mindre bildl. (jfr 2, 3). Psalt. 42: 8 (Bib. 1541). Wäder och watn skola .. brusa och bulra. PErici Musæus 1: 13 a (1582). Hafwet stormar och brusar fast. Linc. C 4 a (1640). Vattnet, som brusar kring skeppet, och förorsakar skumm igenom skeppets fart. Linné Bref I. 2: 143 (1751). (Hornet) klang / Liksom ett haf i brusning. Atterbom i PoetK 1815, 1: 63. Vi lefve under islossningen. Floden brusar våldsamt. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). Revolutionens ifrån djupet upprörda, brusande vågor. Hwasser VSkr. 1: 171 (1847). Två haf brusa mot Finlands kuster. Topelius Lb. 1: 133 (1860). Älfven brusade bred och hvitskummig. Hallström El. 106 (1906). — särsk. [jfr motsv. uttr. i sv. dial. (Smål.)] (†) i uttr. brusande (storm)väder, stormigt väder. Slaghregn och brusande Stormwäder. Eichstad Alm. 1643, s. 33. Werve Alm. 1655, s. 7.
2) i fråga om ljud.
a) ljuda kraftigt, men doft, mer l. mindre likt forsens l. vågornas l. stormens dån l. dyl. (jfr 1); ofta i fråga om fulltonig musik, särsk. orgelmusik, l. om (flerstämmig) kraftig sång. Linc. (1640). Ett häftigt dohn och brusande, lika såsom man många stora stenar ibland hvarandra kastat. Humbla Landcr. 449 (1740). Orgelen brusar. Wallin Vitt. 2: 127 (1821). Bäst jag sitter i dessa reflexioner, brusar genom salen en döfvande musik. Ödman UngdM 2: 112 (1878, 1881). De brusande ackorden (af musiken). Forsslund Djur 106 (1900). jfr: Hör! Davids strängar brusa / odödlighet och Gud. Tegnér (WB) 2: 127 (1812). — jfr ORGEL-BRUSANDE, -BRUSNING.
b) i fråga om jämförelsevis svagare ljud: surra, susa; numera knappast annat än om ljud som frambringas af vissa insekter (i svärm) samt af åtskilliga fåglars (t. ex. dufvors, vipors) vingar under flykten. Balck Es. 86 (1603). I ett samhälle, som börjat lida af utsot, äro bina oroliga, brusa och visa sig vid flustret. Lewerén Bisköts. 20 (1900). (Grågåsen) arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. Lagerlöf Holg. 2: 222 (1907).
c) (numera bl. mera tillf.) om subjektiv hörselförnimmelse i öronen; ofta i förb. susa och brusa. För susande och brusande vthi Öronen. Utterman Ertmann E 1 b (1672). Det brusade i hans öron och bultade i tinningarna. Fahlcrantz Kyrkoh. 244 (1907).
3) bildl., om starkt upprördt o. bullrande lif l. liflig (af oväsen åtföljd) verksamhet; vanl. med tanken fäst vid bullret: larma; numera knappast annat än om lifvet l. verksamheten inom ett stort samhälle l. dyl.; i sht förr mer l. mindre närmande sig bet.: väsnas, ”regera”, ”spektakla”; icke alltid skarpt skildt från 6. Thet .. mykla folcket, såsom haffuet skal thet brusa. Jes. 17: 12 (Bib. 1541; Luther: brausen). När .. (Kristus) tager på våra hjertan, så saktar sig lustarnas brusande. Borg Luther 2: 501 (1753). Musik och skratt ... På afstånd brusar festen. Fredin Dan. 111 (1885). — särsk.
a) (†) rumla, festa, rusta, surra; vanl. i förening med annat likbetydande verb: susa och brusa, slemma och brusa. Susa och brusa .. och pancketera. Phrygius MRosengren A 2 b (1608). Slemma och Brusa. Bib. 1703, Ordel. (under slemma).
b) (numera knappast br.) med utgångspunkten närmast från böljornas regellösa svallande o. d.: hvirfla, vimla; särsk. i p. pr. med adjektivisk bet.: tumultuarisk, vild, oordnad. Brusande flykt / gjuts öfver fälten. Tegnér (WB) 2: 69 (1811). (Vid aftonsamkvämet) brusade om hvarandra berättelser från främmande länder. Bremer Sysk. 2: 143 (1848).
4) [jfr liknande anv. i holl.] (†) om (stor) eld: brinna (våldsamt); urspr. väl med tanke dels på det buller som åtföljer en stor eld, dels på flammornas hvirflande, böljeliknande rörelse; äfv. bildl. Huru .. Eelden vpslogh, then ther .. vp j Himmelen brinna och brusa syntes. PPGothus Underv. X 7 a (1590). Remmer Ces. 5 (1829). — särsk. [jfr sv. dial. brusa, brinna klart (Fryksd.), rodna (Eg. Finl.); jfr äfv. blossande röd] (†) i uttr. brusande röd, rödbrusig. (Ruus) war brusande röder, och dropp-ögd. Stiernhielm Herc. 41 (1648, 1668).
5) koka (under fräsande o. pösande), sjuda, bubbla; skumma, fradga, fräsa; pösa, jäsa; om dryck äfv.: bornera; äfv. (poet.) om kärlet som innehåller vätskan osv. Den utlutade jorden torkades .. och fans då brusa med skedvatten. VetAH 1756, s. 51. Det brusande mjöd. Geijer I. 3: 193 (1811). Floden blir trängre och trängre, bäckarna brusa hvita. Hallström Skepn. 229 (1910).
6) (i poesi o. högre stil) bildl.: sjuda, jäsa, svalla; särsk. i fråga om känslor; äfv. om person l. med subjektsförskjutning. Blodet brusade i hans ådror. Brusande (af) lifsglädje, (af) verksamhetslust. Leopold 2: 229 (1810, 1815). Lik en lossad vårflod, / Ditt hjerta brusar, känner ingen gräns. Stagnelius (SVS) 4: 95 (c. 1818); jfr 1. Medan febern brusade i hans kropp. Lagerlöf Jerus. 2: 146 (1902). — särsk.
a) i p. pr. med adjektivisk bet.: öfversvallande, sjudande. Brusande enthusiasme. Porthan BrefCalonius 191 (1795). Den unge, af lefnadskraft brusande, snillrike mannen. Cygnæus 4: 159 (1848). Ett brusande gladt lynne. NF 10: 976 (1886).
b) sakna l. förlora lugn o. besinning, öfverila sig; nästan bl. i p. pr. i adjektivisk bet.: het, hetsig, hetlefrad, uppbrusande, häftig, samt i vissa särsk. förb. (se BRUSA UPP, UT). Eurén Cora 18 (1794). Het var han och brusande, alldeles som ni junker. Gumælius Bonde 229 (1828). Inom honom jäste och brusade ofta ett af naturen hetsigt lynne. Topelius Vint. I. 2: 98 (1867, 1880).
7) [jfr sv. dial. brusa fram samt liknande anv. i holl.] röra sig framåt snabbt o. oemotståndligt, rusa fram, fara fram; numera bl. i sådana uttr. som kunna fattas ss. en bildl. anv. af 1; nästan bl. i p. pr. med adjektivisk bet.: snabb o. oemotståndlig, samt i förb. BRUSA FRAM. På denna klara älf, hvars yta vädren krusa, / Man ser en täflans-ban där snälla båtar brusa. Creutz Vitt. 11 (1761). (Åvattnet) fördränkte och med sin brusande fart bortskölde alla dem, som ... Strinnholm Hist. 1: 435 (1834). Ur passet bakom dem brusade en lång rad beridet infanteri. Janson Abr. 312 (1901).
1) till 1; ofta: forsa; äfv. mer l. mindre bildl. Wår Vngdom brusar fram såsom en större bäck, / .. Wår Mandom .. / Går som en stilla flod. Spegel ÅPar. 24 (1711). Vinden brusade .. fram öfver dalen. Wikner Vitt. 8 (1863).
2) till 7: röra sig snabbt o. oemotståndligt framåt, rusa fram, susa fram; äfv. bildl. Genberg VSkr. 1: 25 (1862). Amerikas järnvägståg brusa fram med en hastighet af ända till 100 kilometer .. i timmen. EkonS 1: 348 (1893). —
1) till 5: plötsligt börja fradga l. skumma l. bornera o. d. När man .. (med vatten) öfvergjuter bränd kalk, upphettar den sig, brusar upp (osv.). Rothstein Byggn. 153 (1856).
2) till 6. Melin JesuLefv. 4: 153 (1851). Det brusade upp liksom ett svall af bitterhet och hätskhet inom Erik. Roos Strejk. 33 (1892). särsk. till 6 b: upptändas af harm o. förbittring l. dyl. o. impulsivt l. obehärskadt gifva uttryck åt denna känsla, förifra sig; äfv. om motsv. känsla: komma till våldsamt utbrott. Dalin (1850). Hetlefrad, kunde han lätt brusa opp och rusa å stad. Böttiger i SAH 52: 71 (1876). Lynnet brusade lätt upp. NF 12: 1367 (1888). —
BRUSA UT10 4. jfr UTBRUSA.
I. under brus strömma ut. särsk.
1) till 2: dånande ljuda ut. Musiken, stämd till dans, / brusar eldande ut öfver salen. Anderson Dikt. 128 (1889).
2) till 6: brista ut, låta sina känslor o. d. taga sig plötsligt utbrott l. plötsligt yttra sig (på det l. det sättet); om känsla o. d.: taga sig plötsligt utbrott; särsk. i fråga om harm l. vrede (jfr BRUSA 6 b); ofta med prep. i: brista ut i (förbannelser osv.); stundom: plötsligt komma fram (med ngt som egentligen borde hållas tyst l. hemligt); stundom (i litterärt spr., föga br.) med innehållsobj. Wallin Bref 279 (1849). Jag brusade ut med att jag skulle anse (osv.). VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 257. Nu brusade han ut all den smälek och förargelse, han lidit. Ahrenberg Landsm. 83 (1897).
II. sluta att brusa. LBÄ 44—50: 15 (1801; till BRUSA 6; om känsla). Ren festen brusat ut liksom en storm, / Som trött sig lägger ned på böljans bäddar. Cygnæus 10: 297 (1854; till BRUSA 3).
Spoiler title
Spoiler content