SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRÄCKA bräk3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or;
i bet. 1—2 äfv. BRICK brik4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. BRICKA brik3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bräka Möller 2: 643 (1785))
Etymologi
[fsv. bräkka, sv. dial. bräcka, brick, bricka, motsv. isl. brekka, nor. dial. brekka; med kk af nk af germ. brinka-, brant (se för öfr. BRINK)]
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) brink, brant backe, brant sluttning; strandbrädd; kring nedre Dalälfven (under formen brick) äfv. benämning på de af svämlera bestående små vallformiga upphöjningar som älfven afsatt på holmar o. stränder. (De) begynte .. wälta grufweligen stora Stenar vthföre brickan på Bärget. Sylvius Curtius 380 (1682). Der .. (älfvens) brickar äro låga. Hülphers Dal. 317 (1762). Fjärås bräcka i norra Halland. Almgren Fornl. 32 (1904). 2NF (1905: Brick).
2) (bygdemålsfärgadt, föga br.) åkerren; dikeskant. Lind 1: 1251 (1749). Dragdikets brickar böra väl borttagas, så att vattnet obehindradt kan nedrinna. Ahlquist JordbrÖl. 18 (1839).
3) geogr. o. geol. om den brant stupande vägg hvarmed en glaciär afslutas. AGHögbom i Uppl. 1: 25 (1902). Stora glaciärpartier med lodrät bräcka. NOGNordenskjöld i Antarctic 1: 207 (1904). — jfr IS-BRÄCKA.
Ssg: (1) BRICK-LERA. af befolkningen i trakten, stundom äfv. af geologer, använd benämning på den svämlera som Dalälfven afsatt på holmar o. stränder inom sitt nedre lopp. LB 1: 83 (1899). Högbom Norrl. 166 (1906).
Spoiler title
Spoiler content