BRÄCKA bräk3a2, v.2 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[möjligen af ett (icke uppvisadt) fsv. brædhka, afledn. af brædha, smälta, steka (jfr BRÅD, sbst., BRÅDA, v.1); se Tamm o. Hellquist]
hastigt steka (ngt salt l. rökt) i panna l. på halster; förr äfv. allmännare: (lindrigt) uppvärma (ngt) öfver eld l. glöder. Bräckt korf, skinka. The steckte och bräckte (sakerna) äre hälsesammare än the sudna. Schroderus Comenius 437 (1639). Förn .. (tallbarken) mals till mjöl, läggs han på en sakta glödeld och bräckes eller värmes litet. Linné Ungd. 2: 123 (1732). Skinka, salt, till bräckning. TLev. 1901, nr 35, s. 1.
