SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRÄM brä4m (rimmande med femm Arvidi 56 (1651)), n. (FörtHertJohLösegend. 1563, s. 21 osv.), ngn gg r. l. m. (Spegel GV 201 (1685; i uppl. 1705 n.), Morén (1903; jämte n.)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. = l. (ss. r. l. m.) -er40 l. 32 (Dahlgren Släktprof. 1: 204 (cit. fr. 1835), SDS 1900, nr 80, s. 1), ngn gg -ar (Sahlstedt (1757), Morén (1903; jämte -er o., ss. n., =)).
Ordformer
(bre- 1538—1798. -mm 1541—1651; jfr Arvidis ofvan anförda uttalsuppgift)
Etymologi
[jfr d. bræm(me), r.; sannol. från (mn)t.; jfr mht. brem, n., bräm, infattning, kant (t. bräme, f., bräm), eng. brim, kant; sannol. afledn. till en rot med bet. ”skjuta ut l. upp”, ”bilda kant”, som äfv. föreligger i BARD, sbst.2 Jfr BRÄMA]
1) (vanl. af annat tyg än dräkten för öfrigt l. af skinn, dun l. dyl. gjord) kant l. bård, förr äfv. garnering, på en dräkt o. d.; i sht förr ofta betraktad ss. tecken på (öfverdrifven) prakt o. lyx. VarR 18 (1538). (Rock) besatt med 3 bräm gyldenne passement. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 21. (Fruntimmer som) spassera på denna verldens vädjoban med styfkjortlar och .. flitter, bräm, snörtröjor och ännespann. Hagström Herdam. 2: 386 (cit. fr. 1730). Sidentygstäcke med rödt bräm. ÅgerupArk. Bouppt. 1762. Det sammetslena bräm din hals omslöt. BEMalmström 6: 280 (1857). SDS 1900, nr 80, s. 1. — jfr GULD-, HERMELINS-, MANTEL-, PURPUR-, PÄLS-, SOBEL-BRÄM. — särsk. [jfr liknande anv. i sv. dial. (Gottl.)] (vanl. upp- o. nedfällbar, stundom af skinn gjord) bård kring en hatt l. mössa; i sht förr stundom: brätte. ÖB 35 (1712). Magisterns halmhatt, med sin breda bräm, fläktade upp och ned. CFDahlgren 5: 26 (1832). En purpurfärgad toppmössa med bräm af gråvärk. Ahrenberg StRätt 18 (1899). Klint (1906; på hatt). — jfr HATT-, MÖSS-BRÄM.
2) [efter lat. limbus] (numera mindre br.; jfr dock a, b) bot., zool. (ytter)rand l. kant (vanl. af annan färg l. beskaffenhet i öfrigt än partiet innanför). Brämen, Limbus, det som är utom spegelen (på insektens vingar). Retzius Djurr. 182 (1772). Därs. 217 (på musselskal). VetAH 1803, s. 327 (på fena). Därs. 1815, s. 253 (på lafbål). — särsk.
a) (fullt br.) bot. om den öfre, af de fria bladflikarna bestående delen af en sambladig blomkrona l. blomkalk l. ett sambladigt blomfoder. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750). Skårman Forssell 203 (1898). — jfr KRON-BRÄM.
b) (fullt br.) zool. om den yttersta delen af fanet på fåglarnas fjäderskrud, hvilken om våren fälles, hvarigenom den kvarblifvande, vanl. bjärtare färgade delen af fjädern blir synlig. Bofinken fäller årligen sitt bräm före hitkomsten. — (†) i pl. De största vingtäckarna och de innersta vingpennorna (på rosenfärgad drossel) med smala rosenfärgade brämar. Nilsson Fauna II. 1: 230 (1858). — jfr FJÄDER-BRÄM.
3) (numera i sht i vitter stil; jfr dock a) rand l. kant i allmänhet. (Hans ögon) voro prydda med en blodröd bräm, / Och greto ständigt. Franzén Skald. 2: 25 (1825, 1828). Om en mejselnacke ej behörigen härdas och anlöpes, breder den ganska snart ut sig till ett bräm. JernkA 1871, s. 195. Öfver branten hänger .. ett .. bräm af murgrön. Anholm Norm. 7 (1898). — särsk.
a) (fullt br.) geol., geogr. om den yttersta, brant stupande delen af en glaciär; äfv.: strandvall l. annan smal sträcka vid gränsen mellan två olika områden. Nilsson Ur. 1: 192 (1866). Brämet (på Kårsajökeln) .. når (på kartan) c:a 800 m. för långt ned. Sjögren Tornetr. 24 (1909). — jfr JÖKEL-, MORÄN-, STRAND-, VASS-BRÄM.
b) bef. bärm. Weste (1807). Dalin (1850).
Ssgr: A: (2 a) BRÄM-FLIK. bot. —
(2 b) -FÄLLNING. zool. Sundevall Zool. 64 (1858). —
(1 slutet) -MÖSSA. (bräme- Hedberg) (numera mindre br.) Serenius (1734; under thrum, sbst.). Fort hustru, manteln hit / Och brämemössan! Hedberg Bröll. 40 (1865).
B (numera bl. ngn gg i vitter stil): BRÄME-MÖSSA, se A.
Spoiler title
Spoiler content