publicerad: 1934
JÖKEL jö3kel2 l. 40, r. l. m.; best. -eln; pl. jöklar.
Ordformer
(iogel 1689. iokul 1689. jökel 1816 osv.)
Etymologi
[jfr d. jøkel (lånat från nyisl. l. nor.), nor. jøkul, jukul, jokel, isl. jǫkull, nyisl. jökull, ävensom nt. jökel, fris. jökel, feng. giccl, istapp, isstycke; eg. samma ord som fsv. ikil i ssgn isikil, istapp (se ECKEL-), diminutivum av en fsv. motsvarighet till nor. jak, jake, isl. jaki, isflak; jfr IS-JÖKAR. Ordet upptogs av Rudbeck från isl., men har sedan icke anträffats förrän i början av 1800-talet, då det inlånades från nyisl. o. dan. Det nyisl. ordet anföres hos Troil Isl. 243 (1773, 1777)]
(i sht geol. o. geogr.) glaciär; i sht om sådan på nordiskt l. arktiskt område. Rudbeck Atl. 2: 50 (1689). Zimmermann Jord. 3: 20 (1816). OTorell i ÖfversVetAFörh. 1857, s. 327 (i brev från Island i fråga om isl. förh.). Holmström Geol. 15 (1877). Jöklarnas sällsamma formvärld hör till de egendomligaste dragen i vårt lands natur. TurÅ 1929, s. 199. — jfr HÄNG-, KALOTT-, NISCH-, PLATÅ-, SKRID-JÖKEL m. fl.
-BÄCK. jfr -ÄLV. TurÅ 1886, 2: 5. Det fina pulvret i morängruset sköljes ut av jökelbäckarna. Sandström NatArb. 2: 241 (1910). —
-BÄDD. om det markunderlag varpå en jökel vilar. (Bärggrundens) utseende (visar) tydligt att den varit en jökelbädd, i det den vanligen är gropig och knölig genom att isen brutit loss större eller mindre stycken, stundom äfven glattad och repad. Fennia I. 7: 8 (1889). —
-FORSKARE. —
-FÄLT. om stor o. bred yta av en jökel; särsk. om platåjökel. TurÅ 1894, s. 10. Ett oerhördt stort jökelfält, som fyller hela den breda kitteln mellan Kebnekaise och Kebnetjåkko. Därs. 1907, s. 303. —
-GRUS. (mindre br.) geol. morängrus; jfr KROSS-, KROSSTENS-GRUS. 4SvGeolU 9: 33 (1864). LAHT 1923, s. 83. 3NF 14: 347 (1931). —
-LOPP. [efter nyisl. jökulhlaup] i fråga om isl. förh.: störtflod från jökel på grund av vulkanutbrott. Paijkull Isl. 62 (1866). Ymer 1927, s. 53. —
-PORT. glaciärport. Jökelportar eller hvalf vid jökelns ända, hvarur jökelälfven brusar fram. TurÅ 1886, 2: 5. Sandström NatArb. 2: 241 (1910). —
-REP. rep varmed personer som vandra över en jökel binda sig samman med varandra för att därigenom skydda sig för olycksfall gm sprickor i isen o. d. TurÅ 1896, s. 293. Sammanbundna med jökelrepet styra vi försiktigt våra steg över den längre fram djup- och bredsprickiga jökeln mellan Borgtoppens och Nummertoppens höga fjälltorn. Därs. 1929, s. 192. —
-SLÄTT, r. l. f. jfr -FÄLT. Rydberg Gudas. 113 (1887). Vatnajökull .., Europas största jökelslätt, är en verklig inlandsis. Klinckowström BlVulk. 2: 94 (1911). —
-SPRICKA, r. l. f. TurÅ 1907, s. 281. En .. jökelspricka kan vara så djup, som ett tre våningars hus är högt. Sandström NatArb. 2: 234 (1910). —
-STEN. geol. av jökel slipad l. repad sten, glaciärsten. Sällsynt är ej .. att i (krosstens-)grusbäddarne påträffa s. k. jökelstenar. SvGeolU Aa 6: 36 (1863). Holmström Geol. 117 (1877). Antarctic 2: 75 (1904). —
-TUNGA. utskjutande flik l. gren av en jökel (ofta fyllande en sidodalgång); dalglaciär. De närbelägna dalarne med deras jökeltungor. TurÅ 1896, s. 162. Fennia 36: 203 (1915). —
-ÄLV. ström av smältvatten som bildas under en jökel o. (genom en jökelport) utrinner från densamma, glaciärälv. OTorell i ÖfversVetAFörh. 1857, s. 331. En jökelälv med mjölkfärgat vatten. Blomberg Vulk. 108 (1924).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content