SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRÄNNA brän3a2, i bet. 2 äfv. BRÄNDA brän3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(brända 1892—1918)
Etymologi
[fsv. bränna, f., motsv. isl. brenna, f.; afledn. af BRÄNNA, v. Formen brända beror möjl. på ombildning i anslutning till BRAND, sbst.1 II 2 slutet]
1) (†) motsv. BRÄNNA, v. I 1: brännande, bränning, brand. Hiärne 2Anl. 328 (1706). Iu högre röken steg up i luften, iu hederligare annamades han deruppe, som brännan var anstäld öfer. Wettersten Forssa 42 (c. 1750). — bildl. Dhe fahrlige Krijgz och oroligheetens brännor och flammer. PlacatBöned. 1682, s. A 3 b.
2) (bygdemålsfärgadt) gm skogseld afbränd plats; svedjeland; jfr BRÄNNA, v. I 1 (e). NorrlS 111 (1802). Efter några år låter man vanligtvis den svedjade jorden, den s. k. brändan, återgå till skog eller betesmark. NF 19: 1193 (1896). En af skogseld uppkommen bränna. SD(L) 1902, nr 80, s. 1. — jfr SKOGS-BRÄNNA.
3) (†) motsv. BRÄNNA, v. I 3 c: brännvinsbränning. AdP 1800, s. 307.
4) (†) motsv. BRÄNNA, v. I 5: brännande; brännande hetta. Egypten hafwer altijd warit så medelmåttig til lufften, at hwarken winterens kiöld eller Solennes bränna hafwer kunnat tryckia och beswära des inwånare. Rudbeck Atl. 2: 155 (1689). — jfr SOL-BRÄNNA.
5) motsv. BRÄNNA, v. I 5 h α; om sjukdom l. åkomma som yttrar sig i en brännande känsla.
a) (numera bl. i Finl., mindre br.) brännande hetta l. sveda; feberhetta; äfv.: inflammation. Herren skal slå tigh medh swulnat, skelffuo, heta, brenno, torrheet och bleekheet. 5Mos. 28: 22 (Bib. 1541). Tå .. Patienten .. intet kan .. begå sigh för stor Hetta och bränna. L. Paulinus Gothus Pest. 90 b (1623). Een skön Läkedom til Mundsens, Strupens och Halsens heta Siukdomar, Orenhet och Bränna. IErici Colerus 1: 239 (c. 1645). Urticaria utslag .. kunna för den sjuka blifva besvärande genom den klåda och bränna, som beledsagar dem. TWTallqvist LbInternMed. 2: 1183 (1918).
b) (†) halsbränna. Några Skjedblad lagom stark söt Grädda förtar den syrliga Brännan. Haartman Sjukd. 102 (1759). Dähnert (1784). — jfr HALS-BRÄNNA.
6) motsv. BRÄNNA, v. 5 i δ; i ssgn NÄS-BRÄNNA.
7) brand l. rost på säd o. d.; i ssgrna AX-, BACK-BRÄNNA (se BACKBRÄNNA, sbst.1 I).
8) ss. namn på vissa växter med brännande, bitter smak; särsk. örten Polygonum hydropiper Lin., brännande pilört, jungfrutvål. Fries BotUtfl. 3: 236 (1864; från Smål.). MosskT 1890, s. 497. — jfr BACKBRÄNNA, sbst.1 II, DY-BRÄNNA m. fl.
Spoiler title
Spoiler content