[jfr d. bu(h), t. bu, eng. boo; af ljudhärmande urspr.]
1) användt för att återgifva olika läten, t. ex. barngråt, kors råmande o. d., äfvensom ss. tillrop för att skrämma små barn m. m. — särsk. bildl. i förb. bu eller bä, det l. detta, i sht i uttr. (hvarken) säga bu eller bä, (icke) säga någonting alls. J .. haffue (icke) scriffuit oss någen swar tilbaka igen, hwad almogen .. till (vårt öppna bref) swaret haffue, anthen bu eller bä, ondt eller gott. GR 14: 103(1542). Hvarken säga bu eller bä. Granlund Ordspr.(c. 1880).
2) användt ss. uttr. för en känsla af obehag l. afsky l. dyl.; jfr BRR,HU.Halfhet och feghet förefalla mig så ytterligt lumpna — buh! VBenedictsson(1885) hos Lundegård Benedictsson 287.
