BULLA bul3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (1728 osv.) ((†) -ar 1566—1781; -er 1635—1769).
Etymologi
[y. fsv. bwllär, pl.; jfr d., t., fr. bulle, holl. bul, eng. bull; ytterst af lat. bulla, bubbla, knapp, amulett, hvarur i mlat. utvecklades bet. sigillkapsel, hvarefter ordet slutligen användes äfv. om själfva dokumentet, hvartill sigillet hörde; ordets böjn. i äldre sv. torde bero på sammanblandning med det inhemska bulle, rundt dryckeskärl m. m. (jfr BOLLE, sbst.1, samt bet. 1)]
1) (numera bl. ngn gg i historisk framställning) eg.: liten rund dosa, särsk. sådan använd för att åstadkomma o. skydda ett (vax)sigill, sigillbulla; ofta om sigillaftryck af bly o. d. utan kapsel. PErici Musæus 1: 259 b (1582). Ett qvinligt benrangel .. (hade) en stor gyldene bulla såsom gördellås. SvLittFT 1835, sp. 672. Det mot .. påfvemakten oppositionela konciliet i Basel .. skaffade sig en egen bulla. Hildebrand Medelt. 3: 101 (1899). — jfr RELIK-, SIGILL-BULLA.
2) med bulla (i bet. 1) besegladt dokument, i sht sådant som utfärdas af påfven; jfr BREVE. LPetri Kyrkost. 67 b (1566). (Kejsar Karl IV) hölt (1356) .. en Rijkzdagh, .. vthi hwilken han vprättade Rijksens Decret som almeent kallas Gyllene bulla. Schroderus Sleid. 188 (1610; så benämnd, emedan sigillet var af guld). Påfven utfärdade .. en bulla, som fördömde 41 af Luthers satser. LbFolksk. 461 (1892). — jfr BANN-, PÅFVE-BULLA. — särsk.
a) bildl. Bullan mot Atterbom är visserligen icke från Lund. Tegnér (WB) 3: 305 (1817; om en polemisk tidskriftsartikel).
Afledn.: BULLARIUM, n. [af mlat. bullarium] kyrkohist. samling af påfvebullor (o. breven). (Örnhielms) Bullarium. Lagerbring 1Hist. 2: A 2 b (1773). 2NF (1905).
