BULLERBAS bul3er~ba2s, ngn gg 104 l. 40~1, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar; äfv. BULLERBASARE bul3er~ba2sare, ngn gg 10400, best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(-bas Serenius osv. -basare Bååth Dikt. 42 (1879). Anm. Ofta användes den skämts. latiniserande formen bullerbasius10400, stundom 30~200. Topelius Läsn. 4: 189 (1871; fingeradt personnamn))
Etymologi
[jfr d. bulderbasse (ä. d. -bas), nt., holl. bulderbast (ä. holl. äfv. -bas); jfr BASARE 4]
(hvard.) vildbasare, rustibus; i sht om pojke; äfv. allmännare: person som ställer till larm o. oväsen (i eg. o. öfverförd mening). Som pojke var han en riktig bullerbas. Serenius (1741). Bullerbasarna i tyska pressen. SvD 1896, nr 255, s. 3.
