SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BÅL 4l, sbst.1, r. l. m. ((†) n. Schlegel o. Klingspor Ättart. 154 (cit. fr. 1643), Almqvist Luna 8 (1835), Lovén Dante 1: 155 (1856)); best. -en, äfv. -n; pl. -ar ((†) -er Ahlquist Öl. 1: 356 (i handl. fr. 1601: stufwobolerna); ss. n. = (Sylvius Curtius 442 (1682), Serenius EngÅkerm. 48 (1727))).
Ordformer
(bol (-ll, -hl, -ool) 15261826. bål (-hl, -åål) 1651 osv. bwll 1540)
Etymologi
[fsv. bol, m., sv. dial. bol, bul, m., motsv. d. bul, isl. bulr, bolr, eng. bole; jfr mnt., mht. bole, t. bohle, stock, planka; till den ieur. roten bhel, svälla, vara rund. — Jfr BÅL, sbst.2, BÅL, adj., BÅLE, sbst.2, BOLL, BULLE, BULNA, äfvensom BALK, BJÄLKE m. fl.]
1) (†; se dock c) stam på träd (växt l. dyl.), i motsättning till grenarna o. roten; äfv. mer l. mindre bildl. OPetri MenFall E 7 a (1526). Såsom Roten är, så blifwer och Bolen. L. Paulinus Gothus MonPac. 396 (1628). Alle Menniskior äre vtaff ene root och bohl vtspruckna. Muræus Arndt 1: 250 (1647). Äpplet wäxer icke aff tiocka Bohlen, vthan aff the minste Qwistarna. EElai AOlofsd:r C 1 a (1652). Almqvist Luna 8 (1835). — särsk.
a) om själfva veden af ett träd, i motsättning till barken. Trädet räflas genom barken in-til bohlen. Linné hos Hiorter Alm. 1744, s. 32. Dens. Bref I. 2: 234 (1760).
b) om örtstam. Linc. H h 1 b (1640). Tistel .. (har) grofva rötter och stora bål. Serenius EngÅkerm. 48 (1727). Hartman Fl. VIII (1820).
c) [bet. anslutes numera till 3] (fullt br.) bot. benämning på det vegetativa systemet hos vissa mossor, hos svampar o. alger, äfvensom hos lafvar, vid hvilket rot, stam o., i de flesta fall, blad icke kunna urskiljas, thallus. Westring SvLafv. 50 (1805). Bålen har hos .. (vissa lefvermossor o. hos bålväxterna) samma arbete att utföra som de högre växternas rot, stam och blad tillsammans. Skårman Forssell 141 (1898). — jfr LAF-BÅL.
2) stock; numera nästan bl. om rund, barkad o. ngt bearbetad stock l. om grof planka använd vid husbygge enl. äldre metoder. VarR 56 (1538). Thet (kan) icke altid hända .., at Allmogen af en söndersågad Bål kan erhålla alla bräderna lika goda. ResolAllmogBesvär 1741, § 32. Hus med halfva lerväggar och bohlar. HusesynsBostälsOrdn. 1752, s. B 2 b. Fatab. 1910, s. 236. — jfr STUG-BÅL.
3) hufvudmassan af kroppen hos människor o. djur, i motsättning till hufvud, armar o. ben. Bålens ben. VarR 8 (1538). Dessa båda stora hålor (dvs. bröst- o. bukhålorna) med allt, vad de innehålla och med sina betäckningar av hud och muskler, bilda bålen. Thunberg KroppByggn. 13 (1907). Dvärgarna med normala eller kanske något för stora hufvud, välbildade och starka bålar, men alldeles för korta armar och ben. PT 1909, nr 220 A, s. 3. — särsk.
a) († utom i ssgn BÅL-DJUP) i fråga om fyrfota djur, särsk. hästar o. nötkreatur, inskränktare, om den främre delen af kroppen, bröstpartiet, motsatt: ländpartiet. Brauner Bosk. 30 (1756; i fråga om kalf). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 5 (1836).
b) (†) i fråga om insekter, inskränktare, i motsättning till hufvud o. bakkropp: mellankropp. Retzius Djurr. 178 (1772).
4) i öfverförd anv. af 3: hufvuddel af skjorta l. linntyg (l. förr ngn gg af annat lifplagg), i motsättning till ärmarna m. m. Juslenius 214 (1745). NJournD 1860, s. 15. Schallenfeld Met. 96 (1886). — jfr LINNTYGS-, SKJORT-BÅL.
5) (numera knappast br.; se dock a) mer l. mindre bildl.: hufvuddel (af ett föremål) i motsättning till bidelar, utsprång l. dyl. Serenius (1741; om pelarskaft). Weste (1807; om ljudlådan, kroppen, på ett instrument). (Forssell o.) Grafström 41 (1828; om skaft på en stor vas). Dalin Synon. 153 (1870). — särsk.
a) (fullt br.) skeppsb. om hufvuddelen af ett ”knä” af trä. NF 8: 957 (1884).
b) (†) vidaste delen af en ugn af äldre konstruktion, särsk. metall. af en smält- l. masugn; jfr BUK 4 a. En grön spisel och bohl .. skicka sig (icke) i de präcktigaste rummen (på slottet). 2RARP 5: 455 (1727). Det är vid denna höjd som Pipan äger största vidden, och derifrån härleder sig .. att smältningsrummet fått namn af Buk, Bål, Bolm. Lidbeck Garney 1: 189 (1816).
Ssgr: A: (3 a) BÅL-DJUP, n. husdj. jfr DJUP, sbst. 3 a. SDS 1894, nr 475, s. 2.
(2) -HUS. (båla- 18811884) (i sht i fråga om ä. förh.) hus af stockar l. grofva plankor. 1MinnNordM II. 1: 2 (1881). KultHM 1: 9 (1894).
-JÄRN, se BÖL-JÄRN.
(3) -KOTA. motsatt: hals- o. stjärtkota. —
-MOSSA.
1) till 1: den på trädstammar lefvande lafven Lichen l. Physcia stellaris Lin. Linné Fl. nr 1082 (1755). Wahlenberg FlSv. 816 (1826).
2) till 1 c: mossa som har bål. Krok o. Almquist Fl. 2: 335 (1907). jfr FET-, HAND-BÅLMOSSA m. fl. —
(3) -RÖRELSE. särsk. gymn. rörelse (vridning, böjning, rullning) af bålen afseende att gifva bålen smidighet o. styrka. Ling Rör. 146 (1866).
(1 c) -SPORVÄXT~02. = -VÄXT. NF 1: 437 (1875). Fries SystBot. 239 (1897).
(5 b) -STEN. (†) metall. StadgSmältare 1664, s. A 4 a. Bålsten är den sten, som kläder hela baksidan af en kopparsmältugnshärd. Rinman (1788).
-STUGA, se B.
(jfr 2) -TRÄ. (†) = BÅL, sbst.1 2. Timberstockar 6 st., och bohlträ 2 st. Murenius AV 464 (1660).
(2) -VERK, sbst.1 (mindre br.) (timring af) rundtimmer l. grofva plankor. KultHM 1: 9 (1894). Det .. i bålverk uppförda härbärget. RedKultFören. 19141915, s. 22. —
-VERKS-HUS. KultHM 1: 9 (1894).
-VERKS-STOCK. (bollwärck-) BtÅboH I. 1: 126 (1633).
-VERK, sbst.2, se d. o. —
(2) -VERKE, sbst.1 (†) (timring af) rundtimmer l. grofva plankor. Låta framskaffa det bolvärke, som skulle nyttjas vid sjön. Hallenberg Hist. 2: 779 (1790); jfr BÅLVERK, sbst.2 2. En af bolvärke vpbyggd skants. CAdlersparre i VittAH 3: 324 (1788, 1793); jfr BÅLVERK, sbst.2 1. särsk.
a) om dylik(t) timring l. timmer använd(t) ss. stängsel. VgFmT I. 10: 92 (i handl. fr. 1586). VRP 1709, s. 261. Lidbeck PVetA 1766, s. 28. Vi äre illa hållne med vår Acad. Trägård ... Nu har bollvärket (som blifvit illa lagdt) ramlat. Porthan BrefCalonius 41 (1793).
b) bergv. om timring kring masugnspipa; jfr MULLTIMMER. Bergv. 2: 88 (1739). Rinman (1788).
-VERKE, sbst.2, se d. o. —
(2) -VIRKE, sbst.1 (†) (timring af) rundtimmer l. grofva plankor. Väggar af tegel, .. eller ock .. af bolvirke. SFS 1839, nr 28, s. 2.
-VIRKE, sbst.2, se BÅLVERKE, sbst.2
-VIRKE, sbst.3, se d. o. —
(1 c) -VÄXT. bot. benämning på växt tillhörande den underafdelning (Thallophyta Endl.) af kryptogamerna som kännetecknas däraf att dithörande växter i flertalet fall sakna blad, stam o. rot o. i stället äga en bål; vanl. i pl. ss. beteckning för denna underafdelning. Areschoug BotEl. 2 (1883). Först bland alla växter uppträdde på jorden bålväxterna. Skårman Forssell 2 (1898).
(1, 2) -YXA. [fsv. bolöxe] (föga br.) stor yxa afsedd för trädfällning, bila. Spegel 51 (1712). 1 Bålyx, 1 handyx. BoupptVäxiö 1866.
-ÅS, se BÖL-ÅS.
B (bygdemålsfärgadt): BÅLA-HUS, se A.
(2) -STUGA. (bål- 1881. båla- 1881 osv.) [sv. dial. (Hall.) bålastuga] stuga byggd af stockar l. grofva plankor; numera nästan bl. om halländsk ryggåsstuga; jfr BÅLE-STUGA. Hofberg Skogsbyggarl. 11 (1881). En äkta gammal halländsk bålastuga. MeddNordM 1895—96, s. 153.
Spoiler title
Spoiler content