SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÖLA 3la2, v. -ade; ngn gg, i sht bygdemålsfärgadt, -te (Karlfeldt FlBell. 116 (1918)). vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br.); jfr BÖL, sbst.2, BÖLARE (se under afledn.); förr äfv. BÅLA, v. -ade.
Ordformer
(båla (bola) Rudbeck Atl. 1: 637 (1679), Möller (1790; jämte böla))
Etymologi
[fsv. böla, sv. dial. böla, båla, baula; jfr d. bøle, nor. baula, eng. dial. bawl, nt. bölen, skrika; af ljudhärmande urspr.]
1) om nötkreaturs läte; stundom liktydigt med: råma, men oftast betecknande ett starkare o. mera oartikuleradt läte. PPGothus Und. X 7 a (1590). (Man) moste .. lijdha, at Oxen bölar. Schroderus Hoflefw. 56 (1629). Stark Ingmars ko bölade efter mat. Lagerlöf Jerus. 1: 137 (1901).
2) oeg., i fråga om ljud som liknar nötkreaturens bölande (i bet. 1). Schroderus Os. 2: 670 (1635). Skälarne .. bölade. Strindberg Hems. 136 (1887). På öfre raden bölade man af förtjusning. SD(L) 1895, nr 22, s. 3. Mistlurens bölande. Melander Långtur 3 (1896). — särsk. [jfr motsv. anv. af lat. mugire] (†) om vulkan o. d.: dåna, braka. Schroderus Os. 2: 69 (1635). Der på fölgde ett grufweligit bölande och askeregn af Vesuvio. Hiärne 2Anl. 239 (1706).
3) (starkt hvard.) i fråga om häftig gråt: ”tjuta”, ”skrika”. Det var som ville han gråta. Men en sjöman bölar inte för struntsaker, tänkte han och återfick sitt goda humör. Lindwall Jakt 45 (1916).
Särsk. förb.: BÖLA FRAM10 4. jfr FRAMBÖLA.
1) till 1. Hjordar böla fram / Sin fröjd. Öman Milton 47 (1862).
2) till 2. (Man) bölade .. fram några Psalmer. Rudbeckius KonReg. 403 (1619).
Ssg (till 2): BÖL-APA. (föga br.) vrålapa. Scheutz NatH 17 (1843). PT 1899, nr 64, s. 3.
Afledn.: BÖLARE, i bet. 1 m.||ig. l. r., i bet. 2 r. l. m.
1) till 1 o. 2: djur l. person l. föremål som bölar l. utstöter bölande läten. Bondeson MVK 190 (1883, 1903).
2) (förr) till 2: benämning på vissa mörsare för skjutning med stenar. 1VittAH 1: 172 (1755).
Spoiler title
Spoiler content