publicerad: 1925
BÖNHAS bø3n~ha2s, m.||(ig.), l. (numera bl. i bet. 1 slutet, men där alltid) BÖNÅS bø3n~å2s, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Stiernman Com. 1: 786 (1621), ResolAllmBesvär 12/4 1739, s. B 1 a; -or Stiernman Com. 3: 752 (1669)).
Ordformer
(bön- 1621 osv. -has 1622 osv. -hås 1621—1786. -hooss 1633. bönås 1640—1907. bönosz 1654. bohnhööss 1659. böönååss 1672. bonhås 1726. bonos 1689. benhas 1765. -hase c. 1860—1879)
Etymologi
[liksom d. bønhas, äfv. bønhase, af nt. bonhase, mnt. bonehase, t. böhnhase, ä. t. äfv. beenhase, af språkkänslan uppfattadt ss. en sammansättning af bön, loft, vind (se BÖN, sbst.2), o. hase, hare. Benämningen åsyftar enl. denna uppfattning att ifrågavarande personer bedrefvo sitt arbete i smyg på vindar, där de efterspanades (”jagades”) af skråmedlemmarna. Möjl. är dock ordet snarare att sammanföra med gr. βάναυσος, person som sitter hemma vid ugnen o. arbetar (hvaraf mlat. bonasus, garfvare, it. banauso, skorstensfejare m. m., span. banausos, pl., ”brackor”)]
1) (förr; jfr dock slutet) person som utöfvade ett handtverk utan att tillhöra skrået; jfr FUSKARE. Stiernman Com. 1: 786 (1621). Intet ämbete hafwe mackt at jaga bönhåsor vthan Borgmästare och Rådz bewilning och wetskap. Därs. 3: 752 (1669). Blanche Teat. 1: 364 (1846; om kvinna). I och med skråväsendets upphäfvande 1846 försvinna äfven bönhasarna. 2NF (1905). — särsk. (i Stockholm, starkt hvard.) om åkeriidkare som drifver sin rörelse utan vederbörliga rättigheter l. som afviker från gällande taxor o. polisförordningar. DN 1893, nr 8817 A, s. 2. Med bönåsar eller, som de ”officielt” kallas, sandåkarne mena stockholmarne dem hvilka ha rättighet att utföra verkkörningar, men ej hemta varor från hamnarna. SD(L) 1896, nr 460, s. 8. VL 1907, nr 29 A, s. 3.
2) [jfr motsv. bet.-utveckling af FUSKARE] († utom i b) allmännare: klåpare, fuskare. Odin drack Sutunga Meod och det han kastade up, åto dhe bästa Scalder och Poeter up igen, men det han gaff neder ut, togo alle Bonosar emot. Rudbeck Atl. 2: 33 (1689). En Bönås i skrifkonsten. Kling Spect. P 1 a (1735). Bönhasar i den moderna fiolspelningen. Bellman 5: 193 (1781). Hagberg Shaksp. 1: 352 (1847). — särsk.
a) om person som (utan verklig utbildning) ”fuskar i” läkaryrket; jfr 1. Hjelt Medicinalv. 1: 229 (i handl. fr. 1682). At thenna Feldtscheren har varit .. en mycken dristig bönhås, som tyckes aldrig förr, hafva brukadt .. instrumenter. Hoorn Jordg. 2: 184 (1723). — jfr DOKTOR-BÖNHAS.
b) (numera föga br.) användt ss. okvädinsord. Tadlarn står tilredz att .. / Strax eder för en Narr och för en bönhås skälla. Düben Boileau Skald. 27 (1721). ”Sådana backharar, bönhasar, buskriddare!” skrek den lille mannen. Blanche Älsk. 433 (1848). Engström Lif 117 (1907).
Ssgr: A: (1, 2) BÖNHAS-AKTIG. (numera knappast br.) klåparaktig. Serenius Nnn 2 b (1734). Förfarenheten lärer .. at en vara .. för et enda bönhasaktigt hammarslag .. kan af kännare ratas. Rinman Jernförädl. 352 (1772). —
(1, 2) -ARBETE~020, äfv. ~200. fuskarbete. Ingen giör ett mästerstycke, som icke tillförne giort något bönås-arbete. Hof Underr. 98 (1766). —
(1) -JAGNING. (-hase- 1779) (†) bönhasjakt. ResolStädBesvär 1734, § 23. Flintberg Lagf. 4: 227 (1801). —
(1) -JAKT. (-hase- c. 1850) (förr) efterspanande o. gripande af bönhasar. LBÄ 11—13: 73 (1798). Bönhasjagter .. skedde vanligen på anstiftan af något skrå, som ansåg sig förfördeladt. NF 2: 1473 (1878). —
(2) -PENNA. (tillf., †) en fuskares penna, en klåpare till författare. Augusti ros kan ej en bönhas penna tåla. Triewald Lärespån 45 (c. 1710).
B (†): BÖNHASE-JAGNING, -JAKT, se A.
Afledn.: BÖNHASA, v. -ade ((†) pr. sg. -er BtÅboH I. 13: 154 (1638)). (-hasa 1638. -håsa 1624. -åsa 1649—1788. -hoasa 1616. bön- 1616 osv. been- 1638)
1) (förr) till 1: utöfva ett handtverk l. dyl. utan att tillhöra skrået, uppträda ss. bönhas. Skråordn. 38 (1616). Lährepoikar .. blifwa aldrig deras lähreåhr hoos Mästerne vth, vthan dem förlöpa, och .. settia sig neder i Städerne och Bönåsa. Stiernman Riksd. 1148 (1649). Skulle .. Arbetare eller .. försvars-karlar .. befinnas kladda eller bönhasa med Handel och Handtverck. ResolStädBesvär 1739, § 53. EkonS 2: 323 (1897).
2) (†) till 2: fuska. (Jag) har .. gerna något bönhasat med skrifvande. BL 10: 120 (i handl. fr. 1695). Han bönåsar i all ting. Serenius (1741). GbgMag. 1759, s. 78. särsk. till 2 a. Warnmark Epigr. B 2 a (1688). Han bönåsar med läkare konsten. Serenius (1741). Som igenom kongl. medicinalförordningarna .. ett sådant bönhasande i medicinen vid straff är förbiudit. Hjelt Medicinalv. 1: 146 (i handl. fr. 1744). Widegren (1788).
Särsk. förb.: bönhasa bort. (†) till BÖNHASA 2: fuska bort. Bönhasa bort det sköna till ett fånigt prål. Thorild 3: 210 (1792). —
BÖNHASARE, m. (-hås- 1689) [afledn. af BÖNHASA l. möjl. bildadt direkt till BÖNHAS på samma sätt som FÖLJESLAGARE till FÖLJESLAGE; jfr d. bønhaser] (†)
1) = BÖNHAS 1. (Handtverkarna klaga) öfwer een hoop bönhåsare, som sättia sig neder på landet och i städerne, giörandes dhem intrång. BtÅboH I. 10: 186 (1689). Chydenius 22 (1765).
2) = BÖNHAS 2. De största mästare ibland menniskor (äro i vissa fall) icke annat .. än bönhasare. Chydenius 261 (1766). Ahrenberg Hih. 205 (1889). —
BÖNHASERI, n. (-has- 1622—1915. -hås- 1625—1679. -hoss- 1633. -ås- 1650—1788. bönåsari 1784)
1) (förr) till 1; om utöfvande af ett handtverk l. dyl. af person som icke tillhör skrået, bönhasande. BtÅboH I. 2: 169 (1625). När en bönhooss hafuer gifuit uth sitt straf för bönhosserij, sedhen blifuer han en bårgare. Därs. 6: 59 (1633). TurÅ 1915, s. 67.
2) (†) till 2 (a): fuskande (i läkaryrket). Ribe PVetA 1740, s. 6. Den oreda, som af .. opåtalt olagligt bönhaserij i medicinen kan härflyta. Hjelt Medicinalv. 1: 146 (i handl. fr. 1744). PJBergius IVetA 1758, s. 251.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content