CHANSONETT ʃaŋ1sonät4, äfv. -så- l. -sω-, i bet. 1 r., i bet. 2 f.; best. -en, pl. -er.
Etymologi
[af fr. chansonette, dimin. till chanson (se föreg.)]
1) kort visa l. dikt, vanl. af komiskt l. frivolt innehåll, afsedd att sjungas o. för detta ändamål förenad med en bestämd melodi; jfr KUPLETT.Andersson Frem. ord(1845, 1857). NF 3: 227(1878). Små kvicka chansonetter, som madame Judic sjöng på ett (mycket) .. lustigt sätt. Kaufmann Paris under Eiff. 282(1889).
2) [anv. beroende på lån från d. l. t., där den uppstått gm ellips ur ssg o. med anslutning till fem. personbeteckningar på -ette (-ett)] (hvard.) = CHANSONETT-SÅNGERSKA.Varieté 1893, profnr s. 2. (N. N. erbjuder) på tribunen .. en konst af högre slag än chansonetterna vanligen bjuda. Därs. 1896, nr 25, s. 1. SvD(L) 1904, nr 6, s. 7.
