SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1904  
CISIOJANUS si1siωja4nus l. -o- l. -å-, r.; i best. anv. utan slutartikel; l. CISIOJAN -ja4n (rimmande med man: Bondepract. (se nedan)), r. ((†) n. Bondepract.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr mnt. o. t. cisiojanus, af mlat. cisiojanus. Den mlat. benämningen har bildats af de två första orden i den äldsta redaktionen af de minnesverser som betecknas med detta namn, näml. cisio, förkortning af circumcisio, omskärelse (näml. Jesu), o. janus, förkortning af Januarius, januari]
(fordom) benämning på vissa minnesverser hvilka gm sin egenskap att vara sammansatta af stafvelser — i Sv. vanl. af hela ord — som betecknade högtidsdagarnas namn o. inbördes plats tjänade till att i minnet fästa datum för årets orörliga fester o. helgondagar. Detta sköna Ny Cisio Jan, / Skal tiena för then menige Man. / Hwem thet mon wäl bekändt wara, / Han kan alla Helge Dagar vthan lära. Bondepract. B 8 a (1662); jfr Bondeprakt. 25 (1892). Det gambla cicioianus. Grubb Prænom. B 3 a (1675). Gamla Romares Almanacher, samt Cisiojaner. Dijkman Ant. 82 (1703). Bergstrand Tideräkn. 205 (1851, 1861). Cisiojanus finnes vanligen införd i calendaria perpetua från 15:de, 16:de och 17:de årh. samt i läroböckerna i computus ecclesiasticus ända till början af 1700-talet. Derjämte funnos cisiojaner på svenska. NF (1879).
Spoiler title
Spoiler content