SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
DAN da4n, m.; best. -en; pl. -er ((†) -ar Visb. 2: 160 (c. 1600)) (gen. pl. -a i vissa uttr., se nedan b).
Ordformer
(dane (sg.) Svart Gensv. K 5 b (”I 5 b”) (1558). däner (pl.) G. I:s reg. 12: 120 (1538); dener (pl.) O. Petri Kr. 293 (c. 1540))
Etymologi
[fsv. dan, dän (pl. -ir, -ar); jfr fd. o. dan. (dane, dan) pl. daner, isl. (danr) pl. danir, mlt. dene (pl. denen), mht., t. däne (pl. dänen), feng. dene, eng. dane (pl. danes), äfvensom det latiniserade danus, pl. dani, tidigast anträffadt hos Jordanes (500-talet; i pl. ss. namn på den danska folkstammen, jfr a). Ang. ordets etymologi hafva flere olika meningar framställts. Enl. Noreen Spr. stud. 2: 138 ff. (1903) är folkslagsnamnet sekundärt o. härledt ur landets namn DANMARK (liksom t. ex. fsv. Värmar af Värmeland). Beträffande andra förklaringar af namnet daner se Bugge i Arkiv f. nord. filol. 5: 125 ff., 6: 236 f. — Formen dane torde, såvida den ej utgör vok. af lat. danus, bero på anslutning till andra folkslagsnamn på -e: FINNE, SKOTTE m. fl.; jfr i ä. tid (o. ännu i Finl.) rysse jämte RYSS. Med afs. på pl.-formen däner (dener) jfr den fsv. formen (med i-omljud) dän, pl. dänir]
(numera bl. i högre stil l. arkaiserande; jfr dock a) individ af det danska folket, dansk; vanl. i pl. ss. benämning på detta folk. G. I:s reg. 12: 120 (1538). Rikit hade feyde på twå sidhor, bådhe aff Ryssar och Dener. O. Petri Kr. 293 (c. 1540). Ty Swenske nu alle Gudhi tacke, / Som bortströök aff theris nacke / .. / Thet Tyrannisklige Däners oock. Svart Gensv. K 4 b (1558). Iagh menar tigh tu godhe Dane. Därs. K 5 b (”I 5 b”). Han (dvs. Sten Sture) ville them weria, / som daner wille heria. Visb. 2: 156 (c. 1600). Swech och falscheett, / som danar fara medh. Därs. 160. Målet (att göra vårt språk så likt en lågtysk munart som möjligt) skall förr eller senare nås, om vi ej hafva att på svenskans mark motse ett Bråvalla, som drifver de öfversvämmande skarorna af friser, saxare och förtyskade daner tillbaka. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 514. Af spåren efter vår lägerplats här på ön .. kunna de lätt se, att danernas flotta varit i farvattnet. Bååth Saxo 40 (1902); jfr a. — särsk.
a) (i sht i vetenskapligt språk, fullt br.) i fråga om forntida, särsk. förhistoriska, förh., i pl. ss. benämning på den danska folkstammen. Floræus Flores ant. scan. 75 (1743). Geijer II. 1: 96 (1825). O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 227 (1877). Anglernas fabler om kungar, / danernas häxande galder / .. fyllde mitt öra med ton af / hedna och forntida skalder. Fröding Stänk 157 (1896). Noreen Spr. stud. 2: 144 (1903). De från någon svensk bygd framryckande danerna äro under 400-talet redan i besittning af Skåne. K. Stjerna i Sv. fornm. tidskr. 12: 344 (1904).
b) i gen. pl. under den gamla formen dana; för den moderna språkkänslan ofta närmande sig bet. af ett slags oböjl. adj. l. af en personifierad beteckning för landet (jfr anm. 2:o nedan); jfr DALA, GÖTA, SVEA i motsv. anv. Dana kung sände mig .. hit. Sv. forns. 2: 426. Således wardt Konung Magnus i Norige Dana Konung effter Konung Knut. Schroderus J. M. kr. 512 (1620). Eric. den. Segersälle. Svea. och. Dana. Drott. Dalin Vitt. I. 2: 11 (1732). Valdemars Dana Konungs dotter. Strinnholm Vas. 1: 13 (1819; möjl. ssg).
Anm. 1:o Ss. nom. propr. förekommer Dan dels (i sht hos ä. historiska förf.) ss. namn på en dansk sagokonung (efter hvilken Danmark i ä. tid ansågs hafva fått sitt namn), dels stundom (i poet. stil) metonymiskt ss. beteckning för Danmark; jfr NORE i motsv. användningar. Schroderus J. M. kr. 42 (1620). Björner Föret. 15 (1737). Af (Humbles, de utvandrade göternas förste konungs) .. son Dan skall Dannemark fått sitt namn. Geijer Häfd. 113 (1825); jfr Därs. 122 samt O. Petri Kr. 22 (c. 1540). Din bölja, Öresund! så lycklig leker / Emellan Dans och Sveas lugna hem. Nicander Minnen 1: 1 (1831). 2:o I den sist nämnda anv. möter stundom (i sht i poet. stil) äfv. den under b omtalade stelnade gen. pl. Dana, fattad ss. fem. sg.; jfr GÖTA o. SVEA i motsv. anv. Danas kämpar. Gyllenborg Bält 206 (1785, 1800). Svea till Dana 1797. Franzén Skald. 2: 255 (1797, 1828; titel å poem). Den förderfveliga striden / Mellan herrskarne i Norden, / Danas, Sveas båda furstar / Och den tredje, konung Olof. Geijer I. 3: 279 (1815). Carlén Skuggsp. 2: 11 (1865).
Ssgr (jfr b): A: DANA-DROTT30~2. (i vitter stil, arkaiserande) = -KONUNG. Hagberg Shaksp. 1: 281 (1847).
-FÄRD. (†) färd till Danmark. (Hake) spände på sida sitt hvassaste svärd, / Och så gifver han sig på Danafärd. Sv. forns. 2: 427. —
-GÄLD~2. (dane- Hildebrand, 2 NF (jämte dana-)) [jfr fd. danegjeld, d. danegæld, meng. o. ä. eng. danegeld, dangilde m. fl. former (se Murray), eng. danegeld, danegelt; sannol. af ett icke uppvisadt feng. deneȝield] benämning på en pålaga som i England utkräfdes (tidigast 991) för att friköpa landet från danska (nordiska) vikingars härjningar (o. som slutligen öfvergick till en ständig skatt, hvilken utgick under de sista angelsaxiska, de danska o. de första normandiska konungarna intill midten af 1100-talet). Danagild (d. ä.) .. tributum Anglis indictum, ob pacandos Danos Angliam infestantes. Spegel Gl. 148 (1712). Dalin Hist. 1: 605 (1747). Hildebrand Anglosachs mynt XXII (1846). (Sven Tjuguskägg hade) ingått fred med Ethelred mot löfte om 24000 pund silfver i ”danagäld”. O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 275 (1877). 2 NF (1906).
-HOF~2. (danne- Dalin. dane- Hildebrand, 2 NF (1906; jämte dana-)) [jfr d. danehof] benämning på en för hela Danmark gemensam (af världsliga o. andliga stormän bestående) riksförsamling under 1200- o. 1300-talen. Erik Menved .. hade .. stämt Gref Jacob och de biltoge til Almänt Danne-Hof. Dalin Hist. 2: 353 (1750). H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 106 (1876). På ett danahof i Vordingborg stadfästes i Mars 1241 .. (Valdemar Sejrs) jutska lag. NF 17: 120 (1892). Lundegård 1 Dr. Marg. 204 (1905).
-KONUNG~20. (dane- Sv. forns. 1: 181, Lundegård. daner- Sv. forns. 1: 242, Strindberg N. sv. öden 1: 30 (1906)) (arkaiserande o. i vitter stil) dansk(arnas) konung. Sv. forns. 1: 181, 242. De länder, som då erkände Dana-Konungs välde. Dalin Hist. 1: 582 (1747). Dana-konungen Harald Blåtand. Strinnholm Hist. 1: 319 (1834). Hagberg Shaksp. 1: 443 (1847). En årsmessa .. skulle (i Lunds domkyrka) .. hållas .. för (Kristian I:s,) .. dess gemåls och deras barns samt förfäders och efterkommande Danakonungars själalisa. Brunius Metr. 200 (1854). Drottning Margareta Valdemar danekonungs dotter. Lundegård (1905; titel).
-VÄLDE~20. [jfr isl. dana veldi] (arkaiserande o. i högre stil) danska riket, Danmark. Ragnar Lodbroks fader .. var konung öfver Svea- och Danavälden. Geijer II. 1: 422 (1825). Äfven intog han (dvs. Ivar Vidfamne), berättar Snorre, hela danaväldet. O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 249 (1877).
B: DANE-GÄLD, -HOF, -KONUNG, se A.
C: DANER-KONUNG, se A.
D (†): DANNE-HOF, se A.
Spoiler title
Spoiler content