DEFEKTIV (om uttal jfr DEFEKTIV, sbst.), adj. Anm. Förr användes ordet med lat. böjning t. ex. hos Cellarius Lat. gram. 71(1703, 1730), Tidblom Gram. lat. compend. 75 (1758, 1771).
Etymologi
[jfr t. defektiv, eng. defective, fr. défectif, af lat. defectivus, ofullständig, bristfällig, till defectus, p. pf. af deficere (se DEFEKT, sbst.)]
1) [jfr motsv. anv. af defectivus hos lat. grammatici] (numera föga br.) språkv. som saknar vissa böjningsformer; ofullständig, defekt (se d. o. 1 b); äfv. i fråga om komparation. Defektiva Verber. Agardh o. Bruzelius Fr. gramm. 78(1807). Verber kallas .. Defektiva (bristande, ofullständiga), om de ej kunna brukas i hvarje Mod. och Temp. &c. .. måste (t. ex. är i svenskan) .. ett Defektivt (verb). Moberg Gram. 43(1815). Somliga adjektiver äro ofullständiga (defektiva) och hafva .. Endast neutrum. Fryxell Sv. spr. 48(1832, 1857; följ. uppl.: defekta). Almqvist Gr. spr. 171(1837). Anomalisk och Defectiv Comparation. Robson Gr. språkl. 26 (1841, 1852). Sundén(1885). Lundell(1893).
2) [jfr mlat. defectivus] (föga br.) handel. felande, ofullständig, defekt (se d. o. 1 c). Smedman Kont. 7(1874).
