SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
DEKAKORD dek1akå4rd l. de1-, äfv. -o4rd (- -kå´rd Dalin), r. l. n. (m. Dalin (1850); n. G. Dalin (1871)); best. -en l. -et; pl. -er l. =. Anm. I ä. tid användes den lat. formen decachorda. Leuchowius Likpr. ö. O. Pedersson B 3 b (1621).
Etymologi
[jfr t. dekachord, n., eng. decachord (ä. eng. äfv. decachordon), fr. décachorde, m., af det substantiverade f., resp. n. af senlat. adj. decachordus, tiosträngad (jfr särsk. psalterium decachordum i Vulgata), af gr. δεκάχορδος (πσαλτήριον δεκάχορδον Septuaginta), af δέκα (se TIO), o. χορδή, sträng (se GARN). Jfr HEPTAKORD, MONOKORD m. fl.]
(förr) benämning på ett harpliknande musikinstrument med tio strängar. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Dalin (1850). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
Spoiler title
Spoiler content