DEKLARATIV dek1larati4v l. de1-, l. 300~2, äfv. 400~1 l. 0104, stundom 030~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. deklarativ, eng. declarative, fr. déclaratif, af lat. declarativus, afl. till declarare (se DEKLARERA)]
2) som förkunnar l. tillkännagifver l. meddelar osv.; jfr DEKLARERA I 4. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] teol. i förb. deklarativ aflösning(sformel) o. d., aflösning som (resp. formel enl. hvilken aflösning) å Guds vägnar förkunnas den biktande af prästen; jfr DEPREKATIV o. EXHIBITIV. Aflösningens form (i den protestantiska kyrkan) är den s. k. deklarativa: ”Jag förkunnar dig dina synders förlåtelse.” NF 1: 210 (1875). Skarstedt Själavårdsl. 159 (1877). 2 NF 1: 244 (1903).
b) (ny anv.) språkv. i fråga om ett visst slag af sats l. ”mening” (jfr Noreen Vårt spr. 5: 51 ff (1904)), som väsentligen sammanfaller med hvad som vanl. kallas påståendesats: som meddelar ngt ss. ett faktum; fastställande, konstaterande; motsatt FIKTIV. Noreen Vårt spr. 5: 107 (1904). Det specifika språkliga uttrycksmedlet för att ange den deklarativa karaktären hos en mening är användningen af s. k. indikativa verbalformer. Därs.
