DELIKAT, i bet. 1 m.(||ig.), i bet. 2 r. (l. m.).
Etymologi
[jfr (ä.) eng. delicate, sbst., samt lat. delicatus i bet. ’vällusting, granntyckt person', substantivering af delicatus, adj. (se DELIKAT, adj.)]
(†)
1) [jfr liknande anv. i (ä.) eng. o. lat.] läckergom, finsmakare, frossare; jfr DELIKAT, adj. 2. (Af detta ställe hos Ateneus synes,) at han (dvs. Alkman) varit storätare och delicat. Lagerbring Hist. lit. 363 (1748). Lefva skal hon (dvs. Kajsa Warg) i vårt minne, / Vördas af hvar Delicat, / Tils en ann' Mamsell vi finne, / Som så väl kan laga Mat. 2 Saml. 1: 92 (1769; måhända rättast att uppfatta ss. adj.).
2) [jfr motsv. anv. i (ä.) eng.] läckerhet; jfr DELIS b slutet; äfv. koll.: läckerheter, läckerbitar, godsaker; jfr DELIKATESS 1 b. Lapparna hålla biörnkiötet för een synnerligh delicaat. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 43. Om hon blefwe lösten skulle hon sökia Catrina gudmundz dotter om delicat och lustemaat. Växiö domk. akt. nr 344 (1680).
