SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
DELIKVESCENS del1ikveʃän4s l. de1-, l. -äʃ-, äfv. 01—, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. deliquescenz, eng. deliquescence, fr. déliquescence, afl. af det i resp. språk mot DELIKVESCENT svarande adj.; jfr äfv. eng. deliquescency]
kem.
1) [jfr motsv. anv. af eng. deliquescence] (numera föga br.) vbalsbst. till DELIKVESCERA: delikvescering. Alkali minerale (har) ingen benägenhet til deliquescence. Rinman 1: 418 (1788).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. samt af eng. deliquescency] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara delikvescent, benägenhet l. tendens att delikvescera. G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).
Spoiler title