SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
DELIKVESCENT del1ikveʃän4t l. de1-, l. -äʃ-, äfv. 01—, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. deliquescent, fr. déliquescent, af lat. deliquescens, p. pr. till deliquescere (se DELIKVESCERA)]
kem. som har egenskapen att delikvescera, delikvescerande, sönderflytande. En svartagtigt grön, deliqviscent massa. Berzelius Kemi 2: 209 (1812, 1822). Deliquescenta salter. A. Arfvedson i VetAH 1818, s. 27. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1887, s. 47. Abenius Oorg. kemi 64 (1903).
Spoiler title