DEMONSTRATIV (0302 l. 3002 Lyttkens o. Wulff Utt.; om uttal se för öfr. DEMONSTRATIV, adj.), n. (r. Almqvist Gr. spr. 91(1837; se sista språkprofvet nedan)); best. -et; pl. = l. -er; l. (i sht förr) DEMONSTRATIVUM demon4stra~ti1vum l. 030~20, äfv. 300~20, n.; best. -ivet, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. -iver (Svanborg Arab. spr. 12(1804) osv.), äfv. -iva.
Etymologi
[jfr t. demonstrativum, eng. demonstrative, af nylat. demonstrativum (näml. pronomen), substantiveradt n. af demonstrativus (se DEMONSTRATIV, adj.)]
språkv. demonstrativt pronomen l. adverb (se DEMONSTRATIV, adj. 1 ao. b). Svanborg Arab. spr. 12(1804). Den mannen (i Petrus' yttrande: ’Jag känner icke den mannen') blir .. detsamma som den der eller denna mannen, och den står såsom ett demonstrativum. Boivie Sv. spr. 207(1820). Relativerna (i tyskan) böjas såsom demonstrativerna. Filén Ty. gram. 23(1839). Rydqvist SSL 2: 499(1860). Därs. 542. Demonstrativet hin har samma böjning som de poss. pron. min, þin, sin. Söderwall Hufvudep. 23(1870). I skrift är det .. ej alltid lätt att skilja mellan personalpronominet och det egentliga, betonade demonstrativet. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 227(1891). Demonstrativas användning. Brate Sv. spr. 105(1898). — (numera knappast br.) Demonstrativerna då, så snart, så länge, till dess eller tills, brukas ofta såsom fogeord i bisatsen. Svedbom Satsl. 74(1843, 1845; följ. uppl.: determinativerna). jfr: Man kan anmärka, att svenskarne, särdeles i landsorterna, nyttja en synnerligt utpekande demonstrativ med samma vidhängda ljud (dvs. med vidhängdt i; t. ex. den der — si; han — si; det är hon — si). Almqvist Gr. spr. 91(1837).
