DESTINATÄR des1tinatä4r, äfv. däs1-, stundom de1-, l. -æ4r, äfv. 01—, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. destinatär, af fr. destinataire, vbalsbst. till destiner (se DESTINERA)]
handel. motsv. DESTINERA 2: person (firma osv.) till hvilken en vara osv. afsändes; jfr DESTINATÖR anm. Destinatär kallas den som mottager en vara. Nisbeth Handelslex. (1867). Destinatär .., brefemottagare, adressat. 2 NF (1906).
