DESTINATÖR des1tinatö4r, äfv. däs-1, stundom de1-, l. -œ4r, äfv. 01—, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af fr. destinateur, vbalsbst. till destiner (se DESTINERA)]
handel. motsv. DESTINERA 2: person (firma osv.) som afsänder en vara osv., afsändare. Destinatör .., brefafsändare. 2 NF (1906). (Han) hade .. erhållit pengarna med S. som destinatör. SD 1908, nr 185, s. 3.
Anm. Stundom förekommer ordet i sv. i bet. DESTINATÄR gm förväxling med d. o. Destinatör .. kallas den som mottager en vara. Nisbeth Handelslex. (1867). Destinatör, den till hvilken en vara är destinerad. Smedman Kont. 7 (1874).
