DETERMINISM detær1minis4m, l. det1ær- l. de1- l. -är- l. -er-, r. (m. Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr t. determinismus, eng. determinism, fr. déterminisme, nylat. determinismus; afl. af determinare (resp. dess motsvarigheter, se DETERMINERA; jfr särsk. DETERMINERA 6 b) efter mönster af de många ord på -ismus (-ISM) som beteckna en åskådning l. åsikt; jfr t. ex. ARIANISM, ATEISM, DEISM]
i sht filos. (den) åskådning l. lära enligt hvilken människans vilja är lika nödvändigt bestämd af kausalsammanhanget som allt annat o. valfrihet i egentlig mening sålunda icke är möjlig. Conv.-lex. (1831). Determinismen upphäfver begreppet om viljans fria sjelfbestämning. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). Hufvudåsigterna (i fråga om människans valfrihet) äro tvenne: α) Determinismen, som helt och hållet bestrider valfriheten och antager Viljans bestämdhet, väl icke genom ett yttre, men genom ett inre (psychiskt) tvång, i följd hvaraf den menskliga Viljan alltid med nödvändighet determineras af det starkaste motivet; β) Indeterminismen ... Trana Psych. 2: 150 (1847). Determinism är den åsigt, som nekar viljans frihet, anser den i hvarje fall nödvändigt bestämd, antingen α) fatalism: af yttre grund, eller β) determinism i inskr. bem.: af inre (= den practiska förmågan i hvarje fall ovilkorligt bestämd af den theoretiska, insigten). Ribbing Anthrop. 50 (1879). Determinismen med ansvar .. måste stämplas som en sjelfmotsägande teori. N. Lagerstedt i Verdandi 1886, s. 24. Den blygrå och tröstlösa dager, som t. ex. Zolas våldsamma determinism lägger öfver världen. Vetterlund Stud. o. dikt. 123 (1901). Utvecklingsläran med sina ärftlighetsteorier och sin determinism finnes där (dvs. i Ibsens diktning). Fogelqvist Ibsen 14 (1906). — jfr INDETERMINISM.
